Emmas perspektiv:

Det var min 19åriga syster Moa som ringde.
- Hallå?!
Jag kan inte förstå att det var sant. Hela min värld stannade när jag svarade och hörde orden ’Mamma är död, hon var med i en bilolycka och klarade sig inte’. Orden ekade i huvudet på mig så det verkligen gjorde ont. Jag kunde inte röra på mig, jag vart som förstelnad. Jag bara satt där medans tårarna rann.  Vart skulle jag ta vägen nu då? Min farsa hade stuckit dagen jag föddes, min mormor dog förra året, min morfar var alkolist och min farmor bodde på sånt här pensionärshem.  Och min stora syster bodde i London, hon hade tydligen fått ett samtal tidigare om att mamma hade varit med om en olycka och att hon omkom på en gång.
Jag kände hur någon höll om mig och upprepade orden Allt kommer bli bra. Det var Harry och jag hörde hur han snyftade i nacken på mig, han grät.
- Hennes mamma…. Hörde jag hur Anna sa med gråten i rösten.
- Vaddå det är väl inget allvarligt? Sa Louis oroligt.
- Varför tror du hon gråter? Sa Anna och man kunde höra hur hon grät.
- Fan. Utbrast Harry och höll om mig hårdare.
- Alltså vad hände?  Sa Louis och man kunde riktigt se hur ledsen han var.
- Hennes mamma var med om en bilolycka och omkom på en gång. Men hon fick i alla fall inte lida sa hennes syster nu när jag pratade med henne i telefonen efter att Emma bara släppt den. Sa Anna och tårarna rann ner för hennes kinder.
- Vart ska jag ta vägen nu? Fick jag fram imellan snyftningarna.
- Vad menar du? Sa Harry och tittade sorgset på mig.
- Jag har ingenstans att bo. Viskade jag och tårarna bara sprutade.
Anna drog hela historien om min pappa, mormor, morfar, farmor och att den enda jag hade kvar var min syrra i London.
- Men flytta till din syrra i London då? La Zayn in försiktigt och tittade på mig med en blick som sa att han var ledsen. Jag började gråta ännu mer, slet mig ur Harrys grepp, som inte var det lättaste och sprang iväg in på mitt och Annas rum, låste dörren efter mig och slängde mig på sängen.

Zayns perspektiv:

- Sa jag något fel? Frågade jag och kände hur skuldkänslorna trängde sig fram. Jag hade ju bara frågat om hon inte kunde flytta till London, jag tänkte att eftersom vi ändå bor där så skulle vi kunna visa henne runt och hjälpahenne när hennes syrra inte kunde. Kanske jag borde ha varit helt tyst istället för att ens sagt någonting alls. Fan varför skulle jag förstöra det för.
- Jag går och pratar med henne. Sa Harry och man såg hur tårarna rann ner för hans kinder. Både jag, Liam, Niall, Louis och Anna bara satt där med tårarna i ögonen och nickade. Harry försvann ut genom rummet och Anna slängde sig i Louis famn och brast ut i tårar.
- Hon var som min andra mamma. Sa hon och Louis höll om henne.

Harrys perspektiv:

Jag gick med en stor klump i halsen bort mot Emma och Annas rum. Anna hade gett mig nyckeln så jag kunde bara gå in om jag ville men jag valde att knacka på istället.
- Det är jag, Harry. Sa jag samtidigt som jag knackade. Jag hörde hur hon reste sig ur sängen och började gå mot dörren så jag valde att låta dörren vara. Hon öppnade dörren och slängde sig i mina armar.
- Såja, allt kommer bli bra. Sa jag och kände hur tårarna sakta började rinna ner för mina kinder.
Jag hatade att se henne såhär, det gjorde ont i mig att se henne gråta. Det var som om att mitt hjärta gick i tusen bitar. Hon var mitt allt, även fast det bara hade gått två och en halv dag.
Jag gick in i deras rum med Emma runt halsen. Jag stängde dörren efter mig och satt mig på sängen med Emma i mitt knä. Vi satt där och jag höll bara om henne. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag ville ju inte göra någonting värre så jag valde att bara hålla tyst och hålla om henne. Hennes snyftningar avtog sakta men försvann aldrig helt.
- Jag kan inte åka hem, jag har ändå ingen stans att bo och jag tänker inte vara helt ensam. Sa Emma och drog mig närmare henne. Hon lutade sitt huvud mot min bröstkorg och lät det vara så.
- Liam har ringt och avbokat flygen och bokat tågbiljetter mot Sundsvall till alla oss ikväll. Sa jag och smekte hennes kind.
- Du stannar här mig med nu va? Sa hon och hennes tårar började att rinna igen.
- Vi kommer åka med dig till Sundsvall ikväll och packa ihop dina saker, sen kommer du få bo hos mig och Louis i ungefär en månad innan din syrra har fixat en större lägenhet. Liam och Niall har fixat allt redan. Sa och tittade in i hennes blodsprängda ögon och tårarna som rann efter hennes kinder.
- Ni är änglar. Sa hon och gav mig en stor kram.
- Allting för dig, älskling. Vänta kallade jag just henne älskling? Fan hoppas att hon inte t…
Hon avbröt mig i mitt tänkande genom att trycka sina läppar mot mina. Åh herregud. Det var underbart. Hennes läppar var så mjuka. Jag kunde känna den salta smaken av hennes tårar som hade runnit ner mot hennes läppar. Det var en perfekt kyss, eller allt med henne var perfekt.
- Här försvinner ni i tio minuter sen hittar man er grovhånglandes i Emmas säng? Sa Louis i dörröppningen. Vi hann aldrig avsluta kyssen men det fick Emma att börja skratta i alla fall. Allt för att hon skulle vara glad. Jag bet mig i läppen och kände hur generad jag vart.
- Men hur blir det nu då, gick hon med på att bo hos oss? Frågade Louis. Vi båda nickade och jag tog tag i hennes hand och torkade bort hennes tårar med den andra. Louis försvann ut genom dörren och jag och Emma reste på oss, vi tog med hennes och Annas packning.
- Hur mycket har ni med er igentligen? Sa jag och skrattade retsamt.
- Haha, va tyst bara. Sa Emma och gav mig en snabb puss på munnen.  Mitt liv var komplett.