Kapitel 25
Tidigare:
- Alltså han är ju inte här, sa Niall och tittade på oss.
- Han sover säkert, sa jag och omfamnade Emma i en kram.
- Shit, Zayn! Utbrast Liam från övervåningen. Vi alla sprang upp och när vi väl kom upp så vart alla stelfrusna som isbitar. Jag kände hur jag vart kall i hela kroppen och tårarna trängde sig fram och jag kunde inte roför det.
________________________________________________________________________________
Harrys perspektiv:
- Men hjälp mig då! Utbrast Liam medans tårarna sprutade. Jag kunde inte röra på mig, jag kände hur hjärtat slog snabbare och tårarna vart allt fler, vad fan tänkte Zayn med?
- Niall, Louis ta tag i benen! Skrek Liam, alla var liv rädda. Emma stod bara och stirrade på Zayn som låg där i badkaret och hennes tårar forsade ner för hennes kinder, hon var kritvit och hennes händer var iskalla.
- Ring ambulans! Utbrast Niall och slängde snabbt upp sin mobil som Viktoria fångade i ett skakigt grepp. Emma sjönk sakta ner efter väggen och hon släppte min hand. Jag måste vara stark. Jag försökte hålla tårarna inne och hjälpa killarna att på upp Zayn ur badkaret som var fyllt med vatten. Jag tog ett kraftigt grepp runt Zayn och vi alla tog i och fick upp honom ur badkaret och la honom sedan ner honom på golvet. Jag började snabbt trycka honom på bröstet och hoppades på att han skulle vakna. Ingenting hände. Jag täppte igen Zayns näsa med två fingrar och blåste sedan in min luft i hans kropp.
- Kom igen Zayn! Vakna! Skrek jag och jag kunde verkligen inte hålla tillbaka tårarna. Jag fortsatte att trycka honom på bröstet i hopp om att han skulle vakna till, men inga tecken på liv alls.
- Zayn, kom igen. Viskade Niall och tårarna sprutade.
- Fan också! Utbrast Louis och slog med knytnäven mot väggen. Bara någon sekund senare hostade Zayn till och det forsade ut en massa vatten från hans mun.
- Zayn! Skrek vi alla samtidigt. Vi lade honom på sidan så allt vatten kunde rinna ut ur hans mun så att han inte skulle kvävas av allt vatten. Nu stod vi alla på knä runt honom och alla grät. Jag kan inte fatta vad han hade tänkt med?
Synen av att se Zayn ligga på botten av det stora badkaret med alla kläderna på helt medvetslös gav mig rysningar och jag kände hur jag bara ville skrika. Han var så blek, jag trodde aldrig att jag skulle få se honom såhär. Jag hörde hur han andades tungt och att han verkligen ansträngde sig för att andas och hålla sig vaken.
- Zayn, lyssna på min röst. Du måste hålla dig vaken, ambulansen kommer snart. Sa Liam samtidigt som man hörde sirenerna från ambulansen utanför lägenheten.
- Vi är här uppe! Ropade Viktoria när dörren hade öppnats och människorna från ambulansen hade kommit in. Dom sprang upp för trappan och vi flyttade på oss så att dom kunde komma fram till Zayn. Dom tittade på Zayn lite och la sedan upp honom på en bår.
- Skulle jag kunna få prata med er lite? Sa en tjej med brunt hår som såg ut att vara i 30års åldern. Vi nickade och gick in på mitt rum där alla slog sig ner på sängen. Tjejen stod upp med ett block i handen och en penna i den andra.
- Jag förstår att det måste vara jobbigt för er just nu men jag vill bara ställa några frågor. Sa hon och visade inga känslor alls. Hon var helt iskall, hon bara stod där med blocket och man såg varken om hon var glad, ledsen, arg eller trött. Jag drog Emma närmare mig och hon lutade sitt huvud mot min bröstkorg.
- Vet ni vad som har hänt? Sa hon och tittade på oss alla som bara skakade på huvudet.
- Han bara låg där när vi kom hit, sa Niall och tittade ner i sängen och hans ögon fylldes med yttligare en massa tårar som sedan sakta rann ner för hans kinder.
- Jag bara såg honom ligga där och jag visste inte vad jag skulle göra, sa Liam tyst och torkade bort tårarna som en efter en rann ner för hans kind. Tjejen nickade och antecknade ner något något på blocket, antagligen vad vi nyss sagt.
Jag ville inte visa mig svag inför Emma, jag är den personen som ska kunna beskydda henne och det är meningen att jag ska vara hennes hjälte. Det är inte meningen att jag ska sitta här och stor gråta och inte veta vad jag ska göra. Jag försöker verkligen hårt för att vara så perfekt jag kan, fast jag kanske inte behöver försöka hon borde ju älska mig som jag är. Och jag är människa, vi är vanliga tonårs killar, vi är inte robotar, vi har ju känslor. Jag har alltid velat vara en av dom här människorna som alltid lyckas hålla känslorna tillbaka och vara starka vad som än händer ...
Louis perspektiv:
- Ni kan följa med till sjukhuset om ni vill, fast bara två stycken får plats i ambulansen. Sa tjejen som sedan slog ihop sitt block och stoppade ner pennan och blocket i en svart väska som hon hade med sig.
- Ni kan åka med dom, sa Harry och tittade på mig och Viktoria.
- Klarar du av och köra dit då? Sa jag och tittade med tårar i ögonen på Harry som var minst lika ledsen. Han nickade och kramade om Emma hårdare och gömde sedan sitt ansikte i hennes hår.
- Ska vi åka? Frågade jag och Viktoria nickade. Vi gick ner och tog på oss skorna och skyndade oss sedan ut till ambulansen och killarna som hade burit ut Zayn sa att vi kunde sätta oss i ett säte som var mitt i mellan framsätet och där Zayn låg för att vi inte fick åka med där bak. Jag vart lite besviken att jag inte kunde stötta min bästa vän när han behövde mig som mest. En av killarna drog upp dörren till bilen och jag lyfte försiktigt upp Viktoria för att det var väldigt högt upp till golvet på bilen. Vi satte oss på säterna och hon lutade sig försiktigt mot mitt bröst. Jag ströck henne över huvudet med min hand och sedan över hennes kind som var blöt av alla tårarna som hon fällt under tiden allting hände.
- Jag hoppas verkligen han klarar sig, sa hon och tittade mig in i ögonen. Jag nickade, ''Jag med, jag vet inte vad jag ska ta mig till utan honom.'' Jag slog mina armar om henne och kramade om henne riktigt hårt. Vi halv låg över alla säten för att det tog ungefär två timmar att ta sig till sjukhuset, vi hade tur att dom var i närheten så dom kunde komma och hämta Zayn så snabbt som möjligt förut. Viktoria hade somnat mot mitt bröst och klockan hade redan hunnit bli nästan halv tio på natten. Det kändes som om att tiden hade gått hur segt som helst men den hade bara flygit iväg. Jag kunde verkligen inte sova, jag hade för mycket saker jag tänkte på. Tänk om han aldrig skulle vakna igen, tänk om jag aldrig kommer att få prata med honom igen, aldrig. Zayn var min bästa vän och jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom, jag vet inte vad vi skulle ha gjort utan honom. Jag tror inte att vi skulle fortsätta som gruppen 'One Direction' utan honom, det skulle inte kännas rätt.
.
- Alltså han är ju inte här, sa Niall och tittade på oss.
- Han sover säkert, sa jag och omfamnade Emma i en kram.
- Shit, Zayn! Utbrast Liam från övervåningen. Vi alla sprang upp och när vi väl kom upp så vart alla stelfrusna som isbitar. Jag kände hur jag vart kall i hela kroppen och tårarna trängde sig fram och jag kunde inte roför det.
________________________________________________________________________________
Harrys perspektiv:
- Men hjälp mig då! Utbrast Liam medans tårarna sprutade. Jag kunde inte röra på mig, jag kände hur hjärtat slog snabbare och tårarna vart allt fler, vad fan tänkte Zayn med?
- Niall, Louis ta tag i benen! Skrek Liam, alla var liv rädda. Emma stod bara och stirrade på Zayn som låg där i badkaret och hennes tårar forsade ner för hennes kinder, hon var kritvit och hennes händer var iskalla.
- Ring ambulans! Utbrast Niall och slängde snabbt upp sin mobil som Viktoria fångade i ett skakigt grepp. Emma sjönk sakta ner efter väggen och hon släppte min hand. Jag måste vara stark. Jag försökte hålla tårarna inne och hjälpa killarna att på upp Zayn ur badkaret som var fyllt med vatten. Jag tog ett kraftigt grepp runt Zayn och vi alla tog i och fick upp honom ur badkaret och la honom sedan ner honom på golvet. Jag började snabbt trycka honom på bröstet och hoppades på att han skulle vakna. Ingenting hände. Jag täppte igen Zayns näsa med två fingrar och blåste sedan in min luft i hans kropp.
- Kom igen Zayn! Vakna! Skrek jag och jag kunde verkligen inte hålla tillbaka tårarna. Jag fortsatte att trycka honom på bröstet i hopp om att han skulle vakna till, men inga tecken på liv alls.
- Zayn, kom igen. Viskade Niall och tårarna sprutade.
- Fan också! Utbrast Louis och slog med knytnäven mot väggen. Bara någon sekund senare hostade Zayn till och det forsade ut en massa vatten från hans mun.
- Zayn! Skrek vi alla samtidigt. Vi lade honom på sidan så allt vatten kunde rinna ut ur hans mun så att han inte skulle kvävas av allt vatten. Nu stod vi alla på knä runt honom och alla grät. Jag kan inte fatta vad han hade tänkt med?
Synen av att se Zayn ligga på botten av det stora badkaret med alla kläderna på helt medvetslös gav mig rysningar och jag kände hur jag bara ville skrika. Han var så blek, jag trodde aldrig att jag skulle få se honom såhär. Jag hörde hur han andades tungt och att han verkligen ansträngde sig för att andas och hålla sig vaken.
- Zayn, lyssna på min röst. Du måste hålla dig vaken, ambulansen kommer snart. Sa Liam samtidigt som man hörde sirenerna från ambulansen utanför lägenheten.
- Vi är här uppe! Ropade Viktoria när dörren hade öppnats och människorna från ambulansen hade kommit in. Dom sprang upp för trappan och vi flyttade på oss så att dom kunde komma fram till Zayn. Dom tittade på Zayn lite och la sedan upp honom på en bår.
- Skulle jag kunna få prata med er lite? Sa en tjej med brunt hår som såg ut att vara i 30års åldern. Vi nickade och gick in på mitt rum där alla slog sig ner på sängen. Tjejen stod upp med ett block i handen och en penna i den andra.
- Jag förstår att det måste vara jobbigt för er just nu men jag vill bara ställa några frågor. Sa hon och visade inga känslor alls. Hon var helt iskall, hon bara stod där med blocket och man såg varken om hon var glad, ledsen, arg eller trött. Jag drog Emma närmare mig och hon lutade sitt huvud mot min bröstkorg.
- Vet ni vad som har hänt? Sa hon och tittade på oss alla som bara skakade på huvudet.
- Han bara låg där när vi kom hit, sa Niall och tittade ner i sängen och hans ögon fylldes med yttligare en massa tårar som sedan sakta rann ner för hans kinder.
- Jag bara såg honom ligga där och jag visste inte vad jag skulle göra, sa Liam tyst och torkade bort tårarna som en efter en rann ner för hans kind. Tjejen nickade och antecknade ner något något på blocket, antagligen vad vi nyss sagt.
Jag ville inte visa mig svag inför Emma, jag är den personen som ska kunna beskydda henne och det är meningen att jag ska vara hennes hjälte. Det är inte meningen att jag ska sitta här och stor gråta och inte veta vad jag ska göra. Jag försöker verkligen hårt för att vara så perfekt jag kan, fast jag kanske inte behöver försöka hon borde ju älska mig som jag är. Och jag är människa, vi är vanliga tonårs killar, vi är inte robotar, vi har ju känslor. Jag har alltid velat vara en av dom här människorna som alltid lyckas hålla känslorna tillbaka och vara starka vad som än händer ...
Louis perspektiv:
- Ni kan följa med till sjukhuset om ni vill, fast bara två stycken får plats i ambulansen. Sa tjejen som sedan slog ihop sitt block och stoppade ner pennan och blocket i en svart väska som hon hade med sig.
- Ni kan åka med dom, sa Harry och tittade på mig och Viktoria.
- Klarar du av och köra dit då? Sa jag och tittade med tårar i ögonen på Harry som var minst lika ledsen. Han nickade och kramade om Emma hårdare och gömde sedan sitt ansikte i hennes hår.
- Ska vi åka? Frågade jag och Viktoria nickade. Vi gick ner och tog på oss skorna och skyndade oss sedan ut till ambulansen och killarna som hade burit ut Zayn sa att vi kunde sätta oss i ett säte som var mitt i mellan framsätet och där Zayn låg för att vi inte fick åka med där bak. Jag vart lite besviken att jag inte kunde stötta min bästa vän när han behövde mig som mest. En av killarna drog upp dörren till bilen och jag lyfte försiktigt upp Viktoria för att det var väldigt högt upp till golvet på bilen. Vi satte oss på säterna och hon lutade sig försiktigt mot mitt bröst. Jag ströck henne över huvudet med min hand och sedan över hennes kind som var blöt av alla tårarna som hon fällt under tiden allting hände.
- Jag hoppas verkligen han klarar sig, sa hon och tittade mig in i ögonen. Jag nickade, ''Jag med, jag vet inte vad jag ska ta mig till utan honom.'' Jag slog mina armar om henne och kramade om henne riktigt hårt. Vi halv låg över alla säten för att det tog ungefär två timmar att ta sig till sjukhuset, vi hade tur att dom var i närheten så dom kunde komma och hämta Zayn så snabbt som möjligt förut. Viktoria hade somnat mot mitt bröst och klockan hade redan hunnit bli nästan halv tio på natten. Det kändes som om att tiden hade gått hur segt som helst men den hade bara flygit iväg. Jag kunde verkligen inte sova, jag hade för mycket saker jag tänkte på. Tänk om han aldrig skulle vakna igen, tänk om jag aldrig kommer att få prata med honom igen, aldrig. Zayn var min bästa vän och jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom, jag vet inte vad vi skulle ha gjort utan honom. Jag tror inte att vi skulle fortsätta som gruppen 'One Direction' utan honom, det skulle inte kännas rätt.
.
Nialls perspektiv:
Det hade tagit oss ungefär två timmar att ta oss till sjukhuset och nu satt vi alla otoliga i väntrummet för besked om Zayn. Vi hade ringt Zayns föräldrar och informerat om vad som hade hänt tidigare, dom skulle sätta sig på ett plan och komma hit så fort dom kunde.
Vi hade väntat i cirka en timme men han hade fortfarande inte vaknat än. Jag skulle inte ens kunna tänka mig ett liv utan honom, mitt liv skulle bli en katastrof ren katastrof. Jag drog händerna igenom håret och jag skakade som aldrig förr. Jag kände mig så tom, känslan jag fick när jag såg Zayn ligga där helt medvetslös går inte att beskriva. Det var som om att en del av mig bara försvann. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag hade gripits av panik.
Alla satt helt tysta och bara väntade och väntade på att någonting skulle hända. Spänningen steg mer och mer för varje minut och jag kände hur det kröp i hela kroppen. Jag ville göra något med jag visste inte vad, jag kunde inte göra något, allt jag ville var att få Zayn att må bättre ju. En kvinna med ljusblåa kläder och blont uppsatt hår kom gående imot oss och man kunde inte se om det skulle vara någonting bra eller dåligt hon hade att säga. Jag harklade mig och ställde mig och alla tittade genast upp på kvinnan som kom imot oss. Vi sträckte på oss och tittade oroligt på kvinnan.
- Jag har tyvärr dåliga nyheter, sa kvinnan och jag kände hur det högg till i hjärtat. Fan.
____________________________________________________________________________
Inte mitt favorit kapitel om jag får säga det själv, det var svårt att skriva.
Hoppas ni gillar det ändå, och tack för era fina kommentarer ni vet verkligen inte hur mycket det betyder. Jag blir alltid så glad av att se dom så tack!
Förlåt för eventuella stavfel, skrev kapitlet snabbt för att ni skulle få det så snabbt som möjligt. Haha jag tror jag stavar fel på 'eventuella' ändå.. men jaja ingen dör nog av det! :)
Det hade tagit oss ungefär två timmar att ta oss till sjukhuset och nu satt vi alla otoliga i väntrummet för besked om Zayn. Vi hade ringt Zayns föräldrar och informerat om vad som hade hänt tidigare, dom skulle sätta sig på ett plan och komma hit så fort dom kunde.
Vi hade väntat i cirka en timme men han hade fortfarande inte vaknat än. Jag skulle inte ens kunna tänka mig ett liv utan honom, mitt liv skulle bli en katastrof ren katastrof. Jag drog händerna igenom håret och jag skakade som aldrig förr. Jag kände mig så tom, känslan jag fick när jag såg Zayn ligga där helt medvetslös går inte att beskriva. Det var som om att en del av mig bara försvann. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag hade gripits av panik.
Alla satt helt tysta och bara väntade och väntade på att någonting skulle hända. Spänningen steg mer och mer för varje minut och jag kände hur det kröp i hela kroppen. Jag ville göra något med jag visste inte vad, jag kunde inte göra något, allt jag ville var att få Zayn att må bättre ju. En kvinna med ljusblåa kläder och blont uppsatt hår kom gående imot oss och man kunde inte se om det skulle vara någonting bra eller dåligt hon hade att säga. Jag harklade mig och ställde mig och alla tittade genast upp på kvinnan som kom imot oss. Vi sträckte på oss och tittade oroligt på kvinnan.
- Jag har tyvärr dåliga nyheter, sa kvinnan och jag kände hur det högg till i hjärtat. Fan.
____________________________________________________________________________
Inte mitt favorit kapitel om jag får säga det själv, det var svårt att skriva.
Hoppas ni gillar det ändå, och tack för era fina kommentarer ni vet verkligen inte hur mycket det betyder. Jag blir alltid så glad av att se dom så tack!
Förlåt för eventuella stavfel, skrev kapitlet snabbt för att ni skulle få det så snabbt som möjligt. Haha jag tror jag stavar fel på 'eventuella' ändå.. men jaja ingen dör nog av det! :)
Kommentarer
Emilia Paulus
Herregud människa hur kan man vara så bra på att skriva?
Hoppas ett nytt kapitel kommer snart för när ett nytt kapitel kommer blir hela min dag lyckad:)
Anonym
Inte dö zayn :(
sofie
Du skriver så sjuukt bra! Men jag sitter och gråter just nu.... & ZAYN FÅÅR INTE DÖ! <3
Micha
OMG!! hur kan du vara så sjuuukt duktig på att skriva? :O
grymt kapitel men sitter här och typ gråter, snälla låt nästa kapitel komma snart. jag blir typ galen, jag måste få veta vad den dåliga nyheten är...
zayn får inte dö :(
kram<3
Felizia
ZAYN FÅR INTE DÖÖ!!!!!!!!!!!! ;(
Anonym
OMG det är stört att jag gråter av det här! du är verkligen talangfull tjejen! Men snälla gör så att Zayn klarar sej! :(((
ayla
Jätte bra! Egentligen vill jag inte att zayn ska dö, men den skulle säkert, eller jag vet att den skulle vara jätte bra då (men de ärr den ju oxå nu) novellen skulle oxå bli ovanlig och inte likadan som alla andra är.... :D
Hanna
Hjärtat slår hårt nu kan jag ju säga!! :o
Anonym
Du måste ju forstätta skriva! Får panik här hemma! :o
Trackback
