Kapitel 22
tidigare:
- Nej sluta. Jag vill inte att du följer med. Sa hon och tittade seriöst på mig. Hon såg så ledsen ut, det gjorde så ont i mig att se henne såhär. Jag nickade. Hon började klä av sig och jag gjorde det samma. Vi la oss ner och drog täcket över oss. Jag la min arm om henne bakifrån och kysste henne i nacken. Hon rös till lite och vred på huvudet så att jag kunde kyssa henne.
____________________________________________________________________________________________
Louis perspektiv:
Klockan var runt nio och jag vaknade upp på en madrass i vardagsrummet bredvid alla andra som låg och sov utom Harry, Emma och Liam som inte var där. Jag reste mig försiktigt upp medans jag försökte att inte väcka dom andra. Jag hörde ljud från köket så jag gissar på att dom andra var där. Jag gick sömnigt in i köket men det var bara Liam som var där.
- God morgon. Sa han sammtidigt som han tog ut ett flingpaket ur skafferiet och ställde det på bordet bredvid en skål med mjölk i.
- Vart är Emma och Harry? Sa jag och gäspade stort och slog mig ner på en av stolarna runt bordet.
- Hos Emma. Sa han och satte sig och började äta.
- När gick dom dit? Sa jag förvånat.
- Igår kväll medans alla ni andra sov. Sa han och skrattade. Jag nickade och gick upp för att ta en dusch innan vi skulle åka iväg på intervjuen och tjejerna skulle åka till Sverige. Varför var dom tvungen att åka nu när vi har det så bra? Allt kändes så perfekt just nu. Livet lekte. Jag önskar att jag kunde dra med mig Viktoria var enda millimeter jag gick så att jag aldrig var utan henne. Allt kändes så bra, inget mer drama. Allt var bara toppen. Jag har allt jag behöver och mycket mer därtill.
Jag stog framför gardroben och letade vad jag skulle ha på mig, det fick bli ett par chinos och en randig t-shirt. Jag drog på mig ett par kallingar och slängde handduken som jag tidigare haft knuten runt midjan på sängen. Jag hörde att någon fnittrade lite bakom mig, jag vände mig om och där stod Viktoria i dörröppningen.
- Nämen hej, jag såg inte att du stog där. Sa hon ironiskt och gav mig en kram. Jag kramade om henne, hårt. Så här ska det vara hela tiden, hon ska vara nära mig, jag älskar det. Jag blåste henne lite i nacken och hon rös till och skrattade.
- Lou, sluta. Skrattade hon, jag gav henne en lång kyss och tog sen på mig kläderna.
- Jag har alltid undrat en sak.. Sa hon och inspekterade mig från sängen.
- Vaddå? Sa jag och tittade fundersamt ner på mig själv.
- Äger du bara randiga tröjor? Sa hon och skrattade.
- Nej, det gör jag inte.. Eller jag vet inte faktiskt. Sa jag och skrattade. Hon satte sig upp och drog en hand snabbt igeneom håret.
- Louis skulle du kunna skjutsa hem mig så jag kan få duscha och packa ner kläder till begravningen ikväll? Sa hon och ställde sig upp.
- Såklart, men när kommer ni hem? Sa jag nedstämt.
- Ikväll, vet inte riktigt vilken tid men vi skulle bara dit över dagen. Sa hon och jag vart förvånad över att dom skulle komma hem så tidigt.
- Jasså? Men det är ju bara bra. Sa jag och log.
- När får man höra intervjuen? Sa hon glatt.
- Den ska komma ut i morgon vid två. Sa jag och drog in henne i en lång kram. Hon sa inget utan hon bara kramade tillbaka.
- Men nu måste vi åka. Sa jag och pussade henne på huvudet. Jag tog hennes hand och vi gick ner till vardagsrummet där alla satt nyvakna i soffan.
- Vart ska ni? Frågade Niall trött.
- Hem till mig och duscha och packa till sen. Sa Viktoria och skrattade åt hur trött Niall var.
- Duscha? Jasså. Sa Zayn och skrattade.
- Det är bara hon som ska duscha. Sa Louis och tittade på Zayn och log.
- Men jaja... Sa Zayn och skakade på huvudet.
Emmas perspektiv:
- God morgon älskling. Sa Harry och pussade mig i pannan. Jag log lite och kisade med ögonen. Solen sken in igenom fönstret och bländade mig precis. Jag drog täcket över huvudet och vände mig om under täcket.
- Vad håller du på med? Sa Harry och skrattade.
- Men det är ljust ju. Sa jag ledset.
- Ja, det är morgon, det brukar vara ljust. Sa han och drog av mig täcket.
- Men nu vart det ju kallt. Sa jag och satte mig upp. Jag tittade på Harry och skrattade lite åt hur hans hår stod åt alla håll och kanter.
- Gulligt. Sa jag och ruffsade till hans hår.
- Ditt är inte så värst snygg heller. Sa han och log. Jag skrattade lite och ställde mig upp.
- Ska du duscha? Sa jag och tittade på Harry som satt upp i sängen och försökte fixa till sitt hår.
- Lika bra. Sa han och log stort.
- Fast bara om du också duschar. Sa han och försökte se oskylldig ut. Jag skrattade lite och drog med honom till duschen.
- Nej sluta. Jag vill inte att du följer med. Sa hon och tittade seriöst på mig. Hon såg så ledsen ut, det gjorde så ont i mig att se henne såhär. Jag nickade. Hon började klä av sig och jag gjorde det samma. Vi la oss ner och drog täcket över oss. Jag la min arm om henne bakifrån och kysste henne i nacken. Hon rös till lite och vred på huvudet så att jag kunde kyssa henne.
____________________________________________________________________________________________
Louis perspektiv:
Klockan var runt nio och jag vaknade upp på en madrass i vardagsrummet bredvid alla andra som låg och sov utom Harry, Emma och Liam som inte var där. Jag reste mig försiktigt upp medans jag försökte att inte väcka dom andra. Jag hörde ljud från köket så jag gissar på att dom andra var där. Jag gick sömnigt in i köket men det var bara Liam som var där.
- God morgon. Sa han sammtidigt som han tog ut ett flingpaket ur skafferiet och ställde det på bordet bredvid en skål med mjölk i.
- Vart är Emma och Harry? Sa jag och gäspade stort och slog mig ner på en av stolarna runt bordet.
- Hos Emma. Sa han och satte sig och började äta.
- När gick dom dit? Sa jag förvånat.
- Igår kväll medans alla ni andra sov. Sa han och skrattade. Jag nickade och gick upp för att ta en dusch innan vi skulle åka iväg på intervjuen och tjejerna skulle åka till Sverige. Varför var dom tvungen att åka nu när vi har det så bra? Allt kändes så perfekt just nu. Livet lekte. Jag önskar att jag kunde dra med mig Viktoria var enda millimeter jag gick så att jag aldrig var utan henne. Allt kändes så bra, inget mer drama. Allt var bara toppen. Jag har allt jag behöver och mycket mer därtill.
Jag stog framför gardroben och letade vad jag skulle ha på mig, det fick bli ett par chinos och en randig t-shirt. Jag drog på mig ett par kallingar och slängde handduken som jag tidigare haft knuten runt midjan på sängen. Jag hörde att någon fnittrade lite bakom mig, jag vände mig om och där stod Viktoria i dörröppningen.
- Nämen hej, jag såg inte att du stog där. Sa hon ironiskt och gav mig en kram. Jag kramade om henne, hårt. Så här ska det vara hela tiden, hon ska vara nära mig, jag älskar det. Jag blåste henne lite i nacken och hon rös till och skrattade.
- Lou, sluta. Skrattade hon, jag gav henne en lång kyss och tog sen på mig kläderna.
- Jag har alltid undrat en sak.. Sa hon och inspekterade mig från sängen.
- Vaddå? Sa jag och tittade fundersamt ner på mig själv.
- Äger du bara randiga tröjor? Sa hon och skrattade.
- Nej, det gör jag inte.. Eller jag vet inte faktiskt. Sa jag och skrattade. Hon satte sig upp och drog en hand snabbt igeneom håret.
- Louis skulle du kunna skjutsa hem mig så jag kan få duscha och packa ner kläder till begravningen ikväll? Sa hon och ställde sig upp.
- Såklart, men när kommer ni hem? Sa jag nedstämt.
- Ikväll, vet inte riktigt vilken tid men vi skulle bara dit över dagen. Sa hon och jag vart förvånad över att dom skulle komma hem så tidigt.
- Jasså? Men det är ju bara bra. Sa jag och log.
- När får man höra intervjuen? Sa hon glatt.
- Den ska komma ut i morgon vid två. Sa jag och drog in henne i en lång kram. Hon sa inget utan hon bara kramade tillbaka.
- Men nu måste vi åka. Sa jag och pussade henne på huvudet. Jag tog hennes hand och vi gick ner till vardagsrummet där alla satt nyvakna i soffan.
- Vart ska ni? Frågade Niall trött.
- Hem till mig och duscha och packa till sen. Sa Viktoria och skrattade åt hur trött Niall var.
- Duscha? Jasså. Sa Zayn och skrattade.
- Det är bara hon som ska duscha. Sa Louis och tittade på Zayn och log.
- Men jaja... Sa Zayn och skakade på huvudet.
Emmas perspektiv:
- God morgon älskling. Sa Harry och pussade mig i pannan. Jag log lite och kisade med ögonen. Solen sken in igenom fönstret och bländade mig precis. Jag drog täcket över huvudet och vände mig om under täcket.
- Vad håller du på med? Sa Harry och skrattade.
- Men det är ljust ju. Sa jag ledset.
- Ja, det är morgon, det brukar vara ljust. Sa han och drog av mig täcket.
- Men nu vart det ju kallt. Sa jag och satte mig upp. Jag tittade på Harry och skrattade lite åt hur hans hår stod åt alla håll och kanter.
- Gulligt. Sa jag och ruffsade till hans hår.
- Ditt är inte så värst snygg heller. Sa han och log. Jag skrattade lite och ställde mig upp.
- Ska du duscha? Sa jag och tittade på Harry som satt upp i sängen och försökte fixa till sitt hår.
- Lika bra. Sa han och log stort.
- Fast bara om du också duschar. Sa han och försökte se oskylldig ut. Jag skrattade lite och drog med honom till duschen.
.
- När ska ni möta Viktoria vid flygplatsen? Frågade Harry.
- Klockan tolv. Sa Moa och log.
- När kommer ni hem? Sa han tyst och tittade på mig.
- Ikväll någon gång. Sa jag och log.
- Så tidigt? Jag trodde ni skulle bli borta i typ en vecka! Sa Harry glatt.
- Jag tror inte att du skulle dött i fall jag var det heller satt. Sa jag och skrattade.
- Kanske inte, men erkänn att du inte skulle klarat att vara utan mig och mitt hår så länge. Sa han och slängde lite med håret.
- Nej det har du kanske rätt i. Sa jag och skrattade.
- Ni är så söta. Sa Moa och skrattade.
- Jag vet. Sa Harry och drog mig närmare honom samtidigt som han log stort.
- Men nu måste jag verkligen åka, jag är ledsen. Sa jag och gav honom en puss.
- Jag följer med till flygplatsen, Louis skjutsar hem mig. Sa Harry och jag drog upp honom från stolen.
Viktorias perspektiv:
Vi hade precis kommit fram till flygpatsen och var på väg in. Jag hade inte varit i Sverige på över ett halv år och nu skulle jag dit i några timmar för att gå på en begravning sen åka hem igen? Allt för ens vänner.
- Viktoria! Ropade Emma som satt med Harry och Moa på en bänk längre bort.
- Hitåt. Sa jag och drog med Louis mot Emma och dom andra.
- Ta det lugnt! Sa han medans vi sprang mot Emma, Harry och Moa. Jag skrattade bara och fortsatte springa dom sista metrarna.
- Nu åker vi snart! Sa Moa glatt.
- Varför är du så glad? Det är inte så att vi gör det här för att vi ska på någon semester direkt? Sa Emma irriterat.
- Nej men...
- Sak samma bara. Sa Emma och började gå iväg.
- Men Emma vänta. Ropade Harry efter henne. Hon sprang iväg mot toaletterna och sedan snabbt in på damernas.
- Alltså jag skulle följa efter om jag fick. Men det känns lite konstigt att gå in på damernas. Sa Harry ledset.
- Jag går. Sa jag och log. Jag halv sprang bort till toaletterna och gick in på damernas. Det var inga folk där förutom Emma som stod med ett papper och torkade bort mascaran som hade runnit efter att hon tydligen gråtit.
- Hur är det? Sa jag försiktigt och gav henne en kram.
- Jag orkar inte. Sa hon och snyfftade.
- Allt kommer bli bra. Sa jag och klappade henne på ryggen.
- Jag vet inte ens om jag vill åka. Sa hon tyst.
- Men... Men du måste! Utbrast jag och släppte greppet.
- Vaddå måste? Du vet inte hur ont det gör! Sa hon och tårarna sammlades i hennes ögon.
- Men Emma, det är din mamma det handlar om. Sa jag allvarligt.
- Precis, det är min mamma! Jag klarar inte det här, tänk dig hur det skulle vara att förlora din mamma? Tänk dig hur det skulle vara att sakna henne varenda sekund, varje dag, hela tiden? Det gör ont, det gör verkligen ont. Sa hon och tårarna sprutade.
- Men...
- Jag åker inte, okej?! Sa hon och gick ut från toaletterna.
Harrys perspektiv:
- Nu kommer hon! Men inte Viktoria. Sa jag förvånat och tittade mot toaletterna. Emma torkade bort några tårar med handen och jag gick fram och mötte henne med en stor kram.
- Älskling? Viskade jag tyst och drog bak lite hår bakom hennes öra.
- Jag åker inte. Sa hon tyst och en tår rann ner för hennes kind.
- Men Emma du måste, det är din mamma. Sa jag och tittade på henne.
- Men vad är det med alla?! Jag vet såklart som.. Åh jag vet att det är min mamma, men jag klarar inte det här! Okej? Kan ingen bara förstå? Jag försöker verkligen men det går inte! Sa hon argt medans tårarna rann.
- Men Emma ge dig nu. Sa Moa och tittade allvarligt på henne.
- Och du ska inte säga något, du har inte ens varit här när jag behövt dig! Vart var du igår kväll när jag ville ha min syster här? Den enda jag har kvar av min familj? Vad har hänt med alla igentligen? Utbrast hon och gömde ansiktet i händerna.
- Men allt kommer bli bra. Sa jag och försökte krama om henne.
- Rör mig inte, och nej det kommer inte bli bra. Sa hon och prang iväg.
- Men Emma... Äh det är ingen mening. Sa jag och tittade på Louis som bara stod där som ett frågetecken.
- Alltså jag vet inte vad jag ska säga, men vi måste åka snart och erat flyg går om typ 15 minuter. Sa Louis förvirrat. Moa hade tårar i ögonen och bara stirrade rakt ut i ingenting.
- Jag går och hämtar Viktoria. Sa Louis och gick iväg.
- Jag går och letar efter henne. Sa jag till Moa och gav henne en klapp på axeln.
- Harry vänta lite. Sa hon och jag stannade och vände mig om.
- Hon behöver inte följa med, men jag måste åka.... Sa hon osäkert.
- Så skulle hon inte kunna bo hos er ett tag? Jag blir nog kvar i Sverige i en vecka i alla fall. Sa hon och tittade på mig.
- Jo, det går bra. Men jag ska prata med henne. Om det är så att hon ångrar sig så sätter vi henne på ett flyg tillbaka till Sverige. Sa jag och tog Emma bagage.
- Tack Harry. Sa Moa och gav mig en kram.
- No problem. Sa jag och blinkade.
_________________________________________________________________________________________
Så vad tror ni? Kommer Emma välja att stanna i London? Eller kommer hon åka till Sverige ändå?
Ja, det får ni veta i nästa kapitel som kommer komma någon gång under helgen.
Som sagt så har jag ett stort prov på måndag så jag kommer vara tvungen att plugga hela helgen, men jag ska försöka få upp ett kapitel innan söndag!
Kommentera vad ni tycker hihi :)
- Klockan tolv. Sa Moa och log.
- När kommer ni hem? Sa han tyst och tittade på mig.
- Ikväll någon gång. Sa jag och log.
- Så tidigt? Jag trodde ni skulle bli borta i typ en vecka! Sa Harry glatt.
- Jag tror inte att du skulle dött i fall jag var det heller satt. Sa jag och skrattade.
- Kanske inte, men erkänn att du inte skulle klarat att vara utan mig och mitt hår så länge. Sa han och slängde lite med håret.
- Nej det har du kanske rätt i. Sa jag och skrattade.
- Ni är så söta. Sa Moa och skrattade.
- Jag vet. Sa Harry och drog mig närmare honom samtidigt som han log stort.
- Men nu måste jag verkligen åka, jag är ledsen. Sa jag och gav honom en puss.
- Jag följer med till flygplatsen, Louis skjutsar hem mig. Sa Harry och jag drog upp honom från stolen.
Viktorias perspektiv:
Vi hade precis kommit fram till flygpatsen och var på väg in. Jag hade inte varit i Sverige på över ett halv år och nu skulle jag dit i några timmar för att gå på en begravning sen åka hem igen? Allt för ens vänner.
- Viktoria! Ropade Emma som satt med Harry och Moa på en bänk längre bort.
- Hitåt. Sa jag och drog med Louis mot Emma och dom andra.
- Ta det lugnt! Sa han medans vi sprang mot Emma, Harry och Moa. Jag skrattade bara och fortsatte springa dom sista metrarna.
- Nu åker vi snart! Sa Moa glatt.
- Varför är du så glad? Det är inte så att vi gör det här för att vi ska på någon semester direkt? Sa Emma irriterat.
- Nej men...
- Sak samma bara. Sa Emma och började gå iväg.
- Men Emma vänta. Ropade Harry efter henne. Hon sprang iväg mot toaletterna och sedan snabbt in på damernas.
- Alltså jag skulle följa efter om jag fick. Men det känns lite konstigt att gå in på damernas. Sa Harry ledset.
- Jag går. Sa jag och log. Jag halv sprang bort till toaletterna och gick in på damernas. Det var inga folk där förutom Emma som stod med ett papper och torkade bort mascaran som hade runnit efter att hon tydligen gråtit.
- Hur är det? Sa jag försiktigt och gav henne en kram.
- Jag orkar inte. Sa hon och snyfftade.
- Allt kommer bli bra. Sa jag och klappade henne på ryggen.
- Jag vet inte ens om jag vill åka. Sa hon tyst.
- Men... Men du måste! Utbrast jag och släppte greppet.
- Vaddå måste? Du vet inte hur ont det gör! Sa hon och tårarna sammlades i hennes ögon.
- Men Emma, det är din mamma det handlar om. Sa jag allvarligt.
- Precis, det är min mamma! Jag klarar inte det här, tänk dig hur det skulle vara att förlora din mamma? Tänk dig hur det skulle vara att sakna henne varenda sekund, varje dag, hela tiden? Det gör ont, det gör verkligen ont. Sa hon och tårarna sprutade.
- Men...
- Jag åker inte, okej?! Sa hon och gick ut från toaletterna.
Harrys perspektiv:
- Nu kommer hon! Men inte Viktoria. Sa jag förvånat och tittade mot toaletterna. Emma torkade bort några tårar med handen och jag gick fram och mötte henne med en stor kram.
- Älskling? Viskade jag tyst och drog bak lite hår bakom hennes öra.
- Jag åker inte. Sa hon tyst och en tår rann ner för hennes kind.
- Men Emma du måste, det är din mamma. Sa jag och tittade på henne.
- Men vad är det med alla?! Jag vet såklart som.. Åh jag vet att det är min mamma, men jag klarar inte det här! Okej? Kan ingen bara förstå? Jag försöker verkligen men det går inte! Sa hon argt medans tårarna rann.
- Men Emma ge dig nu. Sa Moa och tittade allvarligt på henne.
- Och du ska inte säga något, du har inte ens varit här när jag behövt dig! Vart var du igår kväll när jag ville ha min syster här? Den enda jag har kvar av min familj? Vad har hänt med alla igentligen? Utbrast hon och gömde ansiktet i händerna.
- Men allt kommer bli bra. Sa jag och försökte krama om henne.
- Rör mig inte, och nej det kommer inte bli bra. Sa hon och prang iväg.
- Men Emma... Äh det är ingen mening. Sa jag och tittade på Louis som bara stod där som ett frågetecken.
- Alltså jag vet inte vad jag ska säga, men vi måste åka snart och erat flyg går om typ 15 minuter. Sa Louis förvirrat. Moa hade tårar i ögonen och bara stirrade rakt ut i ingenting.
- Jag går och hämtar Viktoria. Sa Louis och gick iväg.
- Jag går och letar efter henne. Sa jag till Moa och gav henne en klapp på axeln.
- Harry vänta lite. Sa hon och jag stannade och vände mig om.
- Hon behöver inte följa med, men jag måste åka.... Sa hon osäkert.
- Så skulle hon inte kunna bo hos er ett tag? Jag blir nog kvar i Sverige i en vecka i alla fall. Sa hon och tittade på mig.
- Jo, det går bra. Men jag ska prata med henne. Om det är så att hon ångrar sig så sätter vi henne på ett flyg tillbaka till Sverige. Sa jag och tog Emma bagage.
- Tack Harry. Sa Moa och gav mig en kram.
- No problem. Sa jag och blinkade.
_________________________________________________________________________________________
Så vad tror ni? Kommer Emma välja att stanna i London? Eller kommer hon åka till Sverige ändå?
Ja, det får ni veta i nästa kapitel som kommer komma någon gång under helgen.
Som sagt så har jag ett stort prov på måndag så jag kommer vara tvungen att plugga hela helgen, men jag ska försöka få upp ett kapitel innan söndag!
Kommentera vad ni tycker hihi :)
Kommentarer
Sophie
Tycker du borde skriva ett till!!! Kan inte vänta längre!!!
Felizia
Asbra som vanligt! :D
soofie
Gryymt bra! MÅÅÅSTE veeta vad som kommer hända!! :D
Trackback
