Tidigare:
- Jag älskar henne! Skrek jag och tittade på Emma medans tårarna rann.
- Varför sprang du inte efter henne då? Sa hon irriterat.
- För jag kunde inte. Sa jag och tårarna forsade.
- Vaddå kunde inte?! Sa hon och tittade allvarligt på mig.
- Jag kunde inte röra på mig, det var som att hela min värld sprang iväg när hon sprang, hon är min värld. Hon är mitt allt, jag klarar mig inte utan henne. Jag tittade åt andra hållet och torkade bort en av alla miljoner tårar.
__________________________________________________________________________________________

Viktorias perspektiv:

Miljoner tankar for igenom huvudet på mig när jag sprang mot parken där vi hade varit tidigare. Den enda skillnaden nu var att det inte var lika mycket folk, det regnade, klockan var nästan tolv på natten och jag var helt ensam. Hur kunde han göra så mot mig? Varför hade han inte berättat någonting? Jag skulle aldrig ens hållit på så här med honom om jag visste att han gillade en annan tjej, och det var Anna dessutom! 
Jag sprang igenom regnet och kände hur benen vek sig och hur jag sakta föll till marken. Nu satt jag där helt genomblöt. Inga skor, ingen jacka och ett brustet hjärta. Vad ska jag göra nu? Jag kan inte gå hem för mina nycklar är hos Louis och jag har ingen lust att gå tillbaka dit. Någonsin. Hur kunde jag vara en sån idiot, jag borde ha fattat att en kille som han skulle ha tjej, och hur kunde han vara en sån idiot som lät mig tro att han gillade mig, att jag faktiskt betydde någonting för honom. 
Man kunde inte ens se hur mycket jag grät pågrund av allt regn och vinden som piskade mig i ansiktet. Jag kände hur jag började frysa och såg en bänk lite längre bort. Jag ställde mig vingligt upp och stapplade bort till bänken där jag sedan satte mig ihop kurad till en boll och tårarna fortsatte rinna. Han betydde allt för mig, hur ska jag klara mig utan honom. Jag kommer aldrig klara det här. Inte ensam. Pratar jag med Emma så kommer hon bara försöka få mig att prata med Louis men det vill jag inte, jag vill inte ens se honom igen. Jag hatar honom, fast nej det gör jag inte. Jag älskar honom, men jag hade inte vågat berätta det för honom. Jag hade tänkt att han kanske inte skulle älska mig tillbaka, och det hade jag fått svar på nu. Det gjorde han inte. Lika bra att jag aldrig sa något, jag skulle inte klarat av att få nobben, fast det här var ju tusen gånger värre ändå.

Nialls perspektiv:

- Liam!! Ropade jag ifrån vardagsrummet.
- Vad är det? Svarade han från köket.
- Kan du komma? Frågade jag och satte mig upp i soffan. Liam kom in genom dörröppningen och ställde sig framför mig och tittade frågande på mig.
- Vad är det där för tjej? Sa jag och pekade på en bild jag hittat på Twitter.
- Ehm.. Började han och han vart genast generad.
- Liam har en flickvän, Liam har en flickvän! Men vänta.. Varför har du inte sagt något?! Frågade jag förvånat.
- Vad är det jag hör om att Liam har en flickvän? Säger Zayn som kommer in hand i hand med Sofia i vardagsrummet. 
- Vad är det jag ser om att du har en flickvän? Säger Liam och tittar skeptiskt på Zayn. 
- Jag kan i alla fall erkänna det. Sa Zayn stolt och pussade Sofia på huvudet och hon skrattade lite.
- Men ut med språket bara. Sa Sofia och log glatt. Liam suckade och drog en hand igenom håret.
- Ella heter hon, Ella Dalebrand. Sa han och vart generad igen. Zayn busvisslade lite tyst och sen började Zayn och Sofia skratta. 
- Och just därför berättade jag det inte. Sa Liam och suckade. Han gav en menande blick till Zayn som fick honom att sluta skratta. 
- När får vi träffa henne? Sa jag glatt när jag ställde mig upp och rättade till tröjan som hamnat på sniskan. 
- Ehm, imorgon. Sa han tyst.
- Du vet att jag kommer mobba dig va? Sa jag och skrattade lite och gav sedan ifrån mig en liten gäspning. 
- Ska vi lägga oss? Frågade Liam och jag nickade instämmande. Jag skulle sova hos Liam inatt eftersom klockan var mycket och jag orkade inte gå till min längenhet även fast den låg bara några meter utanför Liams. 
- Vi sover hos mig. Sa Zayn och drog med Sofia ut i hallen där dom tog på sig skorna och jackorna.
- Hur hade ni det ikväll igentligen? Sa Liam och log. 
- Perfekt. Sa Sofia och log dubbelt så stort som Liam gjort tidigare. Vi sa ett snabbt hejdå och godnatt innan dom försvann ut genom dörren och bort till Zayns lägenhet.
Jag slängde mig i sängen och drog täcket över mig. Även fast jag var jätte trött så kunde jag verkligen inte sova, det snurrade runt tusen tankar i huvudet på mig och det var en tanke som jag verkligen fastnade vid. 
Varför var jag den enda av oss som inte hade tjej? Var jag inte lika snygg som dom andra killarna? Hade jag gjort något som gjorde att folk gillade mig mindre än dom andra? Jag har känt det förut, att jag inte är lika omtyckt som dom andra killarna, jag har varit den sista som fått både 1 miljon och 2 miljoner följare på Twitter medans dom andra fått det redan någon månad innan mig och det var bara min docka som inte vart utsåld. Jag har alltid känt att jag varit lite mer i bakgrunden än dom andra. Jag har läst saker på Twitter och Facebook om hur folk klagar på mina tänder, hur ful jag är och att jag inte sjunger lika bra som dom andra. Jag har försökt att inte ta åt mig, men det ligger ändå där och nöter hela tiden. Jag kände hur tårarna trängde sig fram och nu rann dom ner för båda mina kinder. Är det något fel på mig?.

Harrys perspektiv:

- Louis vad håller du på med igentligen? Sa jag samtidigt som jag slängde upp dörren till hans rum. Han satt ihop kurad på sängen och hans kinder var alldeles blöta av alla tårar.
- Viktoria är där ute helt själv? Hon har ingenstans att ta vägen? Hon har sin nyckel hem till sig här och hon lär ju knappast komma hit nu. Sa jag och gav honom en seriös blick. Emma hade ringt till Anna och hon hade sprungit till hotellet och hon var torr och i säkerhet så vi behövde inte oroa oss. Emma hade ringt till Viktoria men hennes mobil låg i mitt rum på sängen där Emma och Viktoria hade suttit och pratat tidigare.
- Louis seriöst, ge dig! Sa jag och tittade allvarligt på honom. Han lyfte på huvudet och tittade på mig med blodsprängda ögon och svällda kinder av alla tårar. Tårarna bara forsade på honom, jag visste inte vad jag skulle göra. Han var min bästa vän och såklart så ville jag hjälpa honom, men vad kunde jag göra igentligen? 
- Louis, vi finns här för dig. Det vet du. Sa jag och satte mig bredvid honom på sängen. Jag kramade om honom och han brast ut i tårar. Vi står varandra så nära att det inte känns fel att kramas eller att pussas heller för den delen. 
- Vad ska jag göra? Sa han med darr på rösten. 
- Jag tycker du ska gå ut och leta efter Viktoria och berätta för henne hur du känner om du verkligen tycker om henne. Sa jag tyst och släppte greppet om honom. 
- Killar, klockan börjar bli mycket och jag är orolig. Så tänker inte Louis gå och leta efter henne så gör jag det. Sa Emma oroligt i dörröppningen. 
- Jag går. Snyfftar Louis. Han sprang ner för trappan och drog på sig skorna och jackan och försvann snabbt ut ur lägenheten.
- Hoppas hon är okej. Sa Emma med tårar i ögonen. 
- Allt kommer ordna sig. Sa jag och höll om henne. 

Louis perspektiv:

Vart kunde hon vara? Jag tänkte efter en stund och kom sedan på vart jag skulle leta. Jag sprang allt vad jag kunde och vinden piskade mig så hårt i ansiktet att det gjorde ont. Regnet kändes som istappar som försökte borra sig igenom huden. Jag drog jackan hårdare om mig och fortsatte springa. Tänk om hon inte var där, vad skulle jag göra då? London är så stort och jag skulle inte hinna med att leta överallt på hela kvällen hur mycket jag en skulle vilja. Nu har jag fan satt mig i skiten. Jag kommer inte klara av att leva längre om någonting har hänt henne. Jag skulle inte kunna stå ut med mig själv, allt är mitt fel. Vad är det med mig igentligen, jag hade sårat henne så mycket. 
Jag såg parken lite längre fram och saktade ner lite och andades ut. Jag var så andfådd att jag trodde att jag skulle ramla ihop. Hjärtat slog som aldrig förr när jag små joggade resten av biten till parken. 
Där satt hon, på en bänk ihop kurad i mörkret. Ingen jacka, inga skor, helt genomvåt. Hon tittade upp och flög snabbt upp och började springa iväg när hon såg att det var jag. 
- Viktoria vänta! Skrek jag efter henne. Det kändes som om att mitt hjärta vägde dubbelt så mycket, det gjorde så ont. Jag ökade farten och närmade mig henne sakta. Det var skönt att veta att jag var snabbare så jag skulle hinna ikapp henne. Jag sträckte ut handen och fick tag i hennes tröja. Hon föll till marken och där låg hon kvar med ansiktet i händerna och gav inte ifrån sig ett ljud. Jag tog tag runt henne och satt upp henne när jag samtidigt försökte att krångla av mig jackan som jag sedan la på hennes axlar. Jag kunde höra hur hon hackade tänder och man kunde se av månskenet hur blåa hennes läppar var. Hon var iskall. 
- Viktoria, låt mig förklara. Sa jag ledset. Hon tittade på mig med glansiga ögon när hon sedan föll ut ur mitt grepp och hennes ögon slocknade. 
- Shit, Viktoria?! Utbrast jag och tårarna började att forsa på nytt.
______________________________________________________________________________________
Wiiiihoooo, förlåt att den kom så sent, men nu är den klar. Hope you like it.
Och ennu en gång, tack för alla underbara kommentarer! 
Det skulle göra mig väldigt glad om ni kunde länka novellen på era bloggar, FB, Twitter och till era kompisar! :) 
Ja, vad kommer hända nu? :)