Kapitel 18
Tidigare:
- Du är så vacker. Sa han och log.
- Ska du säga. Sa jag och fnittrade lite. Vi lutade oss framåt och möttes i en perfekt kyss, det gick över till en tungkyss och våra tungor lekte runt. Jag kände hur jag ville börja skratta när jag plötsligt kände hur jag vart bländad av en kamera blixt och mitt hjärta stannade i några sekunder.
____________________________________________________________________________________________
Annas perspektiv:
Jag satt mig i sängen och drog åt mig laptopen. Jag startade den och loggade in på Twitter. Jag hade fått nästan 300 nya följare sen jag var inne igår. Det var allt tack vare Louis. Fan vad jag saknade honom. Jag hade inte pratat med honom sen jag sa att vi inte kunde vara tillsammans längre. Jag har inte vågat ringa eller smsa. Jag har skrivit en massa olika saker som jag funderat att twittra till honom men jag tvekar alltid och skiter i det.
Nu har det gått nästan en vecka sen jag pratade med någon av grabbarna.. Eller Emma. Vi hade varit så bra vänner, sen skulle jag förstöra allt. Hon hade blivit sur på mig för att jag sårat Lou.. Om jag fick välja nu så skulle jag aldrig låtit honom gå. Han var ju mitt allt och nu vill hans inte ens prata med mig.
Jag gick in på Emmas Twitter och såg att hon hade Twittrat för inte allt för länge sedan. With my best best best friend @Terosdotter, love you!x
Ugh, jag orkar inte. Jag loggade ut från Twitter och nu hade jag bestämt mig. Jag skulle åka.
Jag hade pratat med mamma och hon sa att det gick bra att jag fick åka, så nu var det bara att packa för flyget gick om sex timmar.
.
’’Flyg 235 till London avgår om tio minuter. Flight to London resigns in ten minutes.’’ Ropade en kvinna i högtalarna. Då är det dags då.. Tänkte jag och drog med mig väskan för att gå ombord på flyget.
Jag satt mig på min plats som var närmast fönstret och drog upp min mobil för att slå på flygplansläge. Ha det så bra nu gumman, ring så ofta du kan. Kram. Hade mamma skrivit, jag valde att klicka bort det istället för att svara. Undra hur det här skulle gå nu då. Emma hade sagt att hon inte skulle ta imot mig om jag kom, så jag vet ju att jag inte kan bo där men jag hade fått pengar av mamma så jag kunde bo på ett hotell i en vecka.
- Ursäkta, skulle du kunna flytta på din jacka tack? Sa en dam snällt.
- Oj förlåt. Sa jag och log. Helt plötsligt kände jag en spark i ryggen och det kändes. Jag vände mig hastigt om för att se vad som var bakom mig. Det satt en liten kille och lekte bakom mig, han satt och sparkade på min flygstol och trummade på fönstret.
’’Vi beräknas vara framme och ska landa om en och en halv timme. We are expected to be there and land in one and a halv hour.’’ En och en halv timme med en sparkande unge och en snarkande dam bredvid sig. Nejdå, jag ska inte klaga. Det är ju den perfekta flygturen.
När jag väl trodde att ungen skulle ge sig med allt sparkande så började han gråta istället.
Det var satt att vi ska landa klockan 23.00 ikväll så det blir att bara gå till hotellet direkt och fixa ett rum så jag kan sova. Jag får ta tag i resten i morgon.
Viktorias perspektiv:
- Fan, fan, fan. Dom orden hade Louis upprepat hela vägen hem till han och Harrys lägenhet. Jag öppnade dörren och gick in medans Louis fortsatte med sitt svärande.
- Men seriöst Lou. Sa jag och tittade allvarligt på honom. Han la ansiktet i händerna och gav ifrån sig något som lät som ett skrik.
- Hata mig inte, men du kommer få mycket hat och elaka kommentarer. Sa han tyst.
- Jag vet, men det gör inget. Sa jag och tittade ner i golvet.
- Jag borde förstått att det kunde bli såhär. Sa han och drog händerna genom håret.
- Louis, jag klarar mig. Sa jag och tog tag i hans arm för att han skulle lugna ner sig.
- Men du vet inte vad som han hända, det kan gå riktigt illa. Sa han ledset. Jag nickade och han drog in mig i en kram. Jag kommer aldrig låta någonting hända dig. Viskade han och kysste mig på huvudet. Jag gillade honom verkligen, allt med honom var så perfekt.
- Boo-Bear! Skrek Harry och kom springande ner för trappan.
- Hazza! Skrek Louis och släppte greppet om mig. Dom möttes i en stor kram. Jag har aldrig sett några som är så tajta som dom två förut. Dom gör verkligen allt tillsammans och litar på varandra till 110%. Det är en underbar vänskap som vem som helst skulle dö för.
- Hellu! Sa Emma och hoppade ner för dom två sista trappstegen.
- Hej. Sa jag och log.
- Hur har ni haft det? Frågade hon och log stort. Jag gav henne en blick som sa att jag måste prata med henne.
- Killar vi går upp en stund. Sa Emma och tittade konstigt mot Harry och Louis som fortfarande stod och kramades. Hon himlade med ögonen och viftade med handen att jag skulle hänga med upp. Nu var Emma halvvägs uppe och jag var tätt efter. Vi gick in på Harrys rum och jag drog igen dörren efter mig. Vi satt oss på sängen och var knäppt tysta.
- Vad är det? Sa Emma försiktigt.
- Alltså.. Du vet när jag och Louis gick iväg från er? Sa jag försiktigt.
- Ja?... Sa Emma tyst.
- Louis liksom kysste mig oc….
- KYSSTE DIG?! OMG SERIÖST? MEN DET ÄR VÄL BRA? Skrek Emma och sträckte på sig. Man hörde hur killarna började att skratta nerifrån och strax efter hör man hur Harry utbrister ’’VÄNTA, VA, KYSSTE HENNE?!’’ förvånat. Vilket gjorde att vi också började att skratta.
- Men i alla fall, det var någon paparazzi som tog kort på oss och Louis vart väldigt upprörd över det. Sa jag nedstämt.
- Jag vet hur det är, men allt kommer lösa sig. Men du får vara beredd på att du kommer få mycket hat, men det kommer även finnas människor som kommer med snälla saker. Det är som värst i början. Sa Emma och tittade med en menande blick på mig.
- Jo, jag antog det. Svarade jag och nickade lite.
- Men vad du än gör, lämna inte Louis. Han skulle aldrig klara av att gå igenom det igen.
- Igen? Sa jag förvånat.
- Har han inte berättat? Frågade Emma och såg ännu mer förvånad ut.
- Berättat vad? Sa jag irriterat när det plötsligt ringde på dörren.
- Ehm.. Anna, vad gör du här? Hörde man Harry från nedervåningen.
- Vilket fall så lär du få veta det nu. Sa Emma och tittade oroligt mot dörren.
Annas perspektiv:
- Är Louis hemma? Sa jag med darr på rösten.
- Jag tror inte att han har lust att träffa dig just nu men jag kan kolla.. Sa Harry och försvann iväg.
- Louis det är någon som vill träffa dig. Hörde jag Harry från något rum längre bort. Jag kände hur hjärtat började slå snabbare och att jag började skaka. Vad skulle jag säga? Tänk om han inte ville träffa mig. Skulle jag bara förstöra saker ännu mer nu? Shit. Louis kom från ett rum till höger och stannade tvärt när han såg att det var jag som stod i dörröppningen.
- Anna. Sa han tyst.
- Louis, jag är ledsen. Sa jag och tittade ner i golvet.
- Jag vill inte ha med dig och göra längre, snälla kan du gå. Sa Louis ledset och tittade mot dörren. Jag kände hur ilskan spred sig, här hade jag suttit på ett plan från Sverige och hit bara för att få prata med honom men han bara bad mig att gå?
- Men Louis jag måste prata med dig. Sa jag seriöst.
- Jag vill inte prata med dig. Sa han irriterat och började vända sig om. Jag kände hur jag bara ville gråta och skrika.
- Men vafan skit i mig då, jag har fan suttit på ett flyg från Sverige bara för att få prata med dig och om jag hade tur…. Få tillbaka dig. Sa jag irriterat.
- Men förstår du inte? Jag har gått vidare , jag vill inte ha något med dig att göra! Skrek han och hans ögon vart blanka.
- Men det har inte jag. Sa jag och tårarna började rinna och jag gjorde inget för att förhindra det.
- Jag är ledsen men det är såhär det är nu. Sa han högt med darr i rösten.
- Jag kan lova att du inte ens älskade mig, det har knappt gått en vecka och du bryr dig inte ens! Utbrast jag och kände hur tårarna forsade.
- Du kan inte ens ana hur mycket jag faktiskt gjorde det. Sa han och en tår föll för hans kind. Plötsligt hörde jag hur någon sprang ner för trappan.
- Vad fan är det som händer? Utbrast Emma och tittade på Louis. Hon vände på sig och såg mig och stannade lika tvärt som Louis hade gjort.
- Anna, vad gör du här? Och vad håller ni på med? Sa hon irriterat. Jag bara tittade på henne, hon såg så sur ut och jag fick inte ut ett ord vilket inte gjorde saken bättre.
- Skit i det då. Sa hon och himlade med ögonen. Louis vände sig om och började gå.
- Louis! Jag är ledsen. Sa jag innan han hann gå.
- Bara gå härifrån, jag vill inte ha dig här. Sa han och tårarna rann ner för hans kinder.
- Louis vad händer? Sa en tjej som kom ner för trappan och jag kände igen henne väldigt väl.
- Inget. Sa han snabbt och vände huvudet mot mig.
- Nu får du allt förklara. Sa jag och kände hur tårarna var på väg igen.
- Anna? Sa tjejen och tittade på mig. Det var Viktoria. Hon hade gått i min och Emmas –Emmas förra, klass för ungefär ett halv år sedan.
- Vad gör du här? Sa jag på svenska och tittade skeptiskt på henne.
- Vad jag gör här? Umgås med min bästa vän och min pojkvän? Sa hon och tittade konstigt på Louis och sedan på mig.
- P-p-p-ojkvän? Sa jag förvirrat.
- Ja, pojkvän. Sa hon och tittade på Louis.
- Är du seriös? Utbrast jag. Hon nickade. Jag kände hur ilskan steg och jag vart ännu argare.
- Kan ni prata på engelska eller? Sa Louis irriterat.
- Hur fan kunde du? Sa jag till Louis och torkade bort en tår som rann ner för min kind.
- Anna, jag kan förklara. Sa han och hans ögon fylldes av sorg.
- Jag vill inte ens veta. Sa jag och slängde igen dörren och sprang iväg från lägenheten medans tårarna sprutade. Och såklart så skulle det regna. Hur kunde han gå vidare så snabbt? Och varför är han tillsammans med Viktoria, hur kunde han svika mig? Eller tekniskt sett så svek jag honom, men jag ville ju ha tillbaka honom. Jag kom ju för att säga förlåt.
Louis perspektiv:
- Nu har du allt något att förklara för mig. Sa Viktoria och tittade på mig med tårarna i ögonen.
- Vad ska jag berätta då? Sa jag och tittade ner i golvet.
- Vad gjorde Anna här, och varför gråter du? Sa hon och tittade på mig.
- Vi var tillsammans förut men hon lämnade mig. Sa jag tyst och kände hur tårarna trängde sig fram. Jag får inte förlora Viktoria också, jag älskade ju henne. Även om jag inte sagt det så gör jag det. Hon var mitt allt, jag skulle inte klara mig utan henne.
- Du gillar henne fortfarande. Sa hon och en tår rann ner för hennes kind. Jag fick inte ut några ord, jag bara stod där och stirrade ner i golvet.
- Fan ta dig Louis. Sa hon och tårarna började rinna ner för hennes kinder medans hon sprang ut och slängde igen dörren. Fan också.
- Nu har du satt dig i skiten. Sa Emma irriterat.
- Men vad vill du? Röt jag tillbaka.
- Du sårade min allra bästa vän! Vad tror du?! Sa hon argt.
- Tror du jag ville det eller? Sa jag och höjde rösten.
- Tydligen, annars skulle det inte vara såhär eller? Sa hon och tittade argt på mig.
- Men låt mig vara bara! Sa jag och började gå iväg.
- Fan vilken idiot du är. Sa hon argt.
- Jag älskar henne! Skrek jag och tittade på Emma medans tårarna rann.
- Varför sprang du inte efter henne då? Sa hon irriterat.
- För jag kunde inte. Sa jag och tårarna forsade.
- Vaddå kunde inte?! Sa hon och tittade allvarligt på mig.
- Jag kunde inte röra på mig, det var som att hela min värld sprang iväg när hon sprang, hon är min värld. Hon är mitt allt, jag klarar mig inte utan henne. Jag tittade åt andra hållet och torkade bort en av alla miljoner tårar.
___________________________________________________________________________________________
Ett längre kapitel! Hoppas ni vart nöjd, jag fastnade i mitten haha..
Alla andras perspektiv kommer mer i nästa kapitel. :)
Och tack för alla fina kommentarer! :Dx
- Du är så vacker. Sa han och log.
- Ska du säga. Sa jag och fnittrade lite. Vi lutade oss framåt och möttes i en perfekt kyss, det gick över till en tungkyss och våra tungor lekte runt. Jag kände hur jag ville börja skratta när jag plötsligt kände hur jag vart bländad av en kamera blixt och mitt hjärta stannade i några sekunder.
____________________________________________________________________________________________
Annas perspektiv:
Jag satt mig i sängen och drog åt mig laptopen. Jag startade den och loggade in på Twitter. Jag hade fått nästan 300 nya följare sen jag var inne igår. Det var allt tack vare Louis. Fan vad jag saknade honom. Jag hade inte pratat med honom sen jag sa att vi inte kunde vara tillsammans längre. Jag har inte vågat ringa eller smsa. Jag har skrivit en massa olika saker som jag funderat att twittra till honom men jag tvekar alltid och skiter i det.
Nu har det gått nästan en vecka sen jag pratade med någon av grabbarna.. Eller Emma. Vi hade varit så bra vänner, sen skulle jag förstöra allt. Hon hade blivit sur på mig för att jag sårat Lou.. Om jag fick välja nu så skulle jag aldrig låtit honom gå. Han var ju mitt allt och nu vill hans inte ens prata med mig.
Jag gick in på Emmas Twitter och såg att hon hade Twittrat för inte allt för länge sedan. With my best best best friend @Terosdotter, love you!x
Ugh, jag orkar inte. Jag loggade ut från Twitter och nu hade jag bestämt mig. Jag skulle åka.
Jag hade pratat med mamma och hon sa att det gick bra att jag fick åka, så nu var det bara att packa för flyget gick om sex timmar.
.
’’Flyg 235 till London avgår om tio minuter. Flight to London resigns in ten minutes.’’ Ropade en kvinna i högtalarna. Då är det dags då.. Tänkte jag och drog med mig väskan för att gå ombord på flyget.
Jag satt mig på min plats som var närmast fönstret och drog upp min mobil för att slå på flygplansläge. Ha det så bra nu gumman, ring så ofta du kan. Kram. Hade mamma skrivit, jag valde att klicka bort det istället för att svara. Undra hur det här skulle gå nu då. Emma hade sagt att hon inte skulle ta imot mig om jag kom, så jag vet ju att jag inte kan bo där men jag hade fått pengar av mamma så jag kunde bo på ett hotell i en vecka.
- Ursäkta, skulle du kunna flytta på din jacka tack? Sa en dam snällt.
- Oj förlåt. Sa jag och log. Helt plötsligt kände jag en spark i ryggen och det kändes. Jag vände mig hastigt om för att se vad som var bakom mig. Det satt en liten kille och lekte bakom mig, han satt och sparkade på min flygstol och trummade på fönstret.
’’Vi beräknas vara framme och ska landa om en och en halv timme. We are expected to be there and land in one and a halv hour.’’ En och en halv timme med en sparkande unge och en snarkande dam bredvid sig. Nejdå, jag ska inte klaga. Det är ju den perfekta flygturen.
När jag väl trodde att ungen skulle ge sig med allt sparkande så började han gråta istället.
Det var satt att vi ska landa klockan 23.00 ikväll så det blir att bara gå till hotellet direkt och fixa ett rum så jag kan sova. Jag får ta tag i resten i morgon.
Viktorias perspektiv:
- Fan, fan, fan. Dom orden hade Louis upprepat hela vägen hem till han och Harrys lägenhet. Jag öppnade dörren och gick in medans Louis fortsatte med sitt svärande.
- Men seriöst Lou. Sa jag och tittade allvarligt på honom. Han la ansiktet i händerna och gav ifrån sig något som lät som ett skrik.
- Hata mig inte, men du kommer få mycket hat och elaka kommentarer. Sa han tyst.
- Jag vet, men det gör inget. Sa jag och tittade ner i golvet.
- Jag borde förstått att det kunde bli såhär. Sa han och drog händerna genom håret.
- Louis, jag klarar mig. Sa jag och tog tag i hans arm för att han skulle lugna ner sig.
- Men du vet inte vad som han hända, det kan gå riktigt illa. Sa han ledset. Jag nickade och han drog in mig i en kram. Jag kommer aldrig låta någonting hända dig. Viskade han och kysste mig på huvudet. Jag gillade honom verkligen, allt med honom var så perfekt.
- Boo-Bear! Skrek Harry och kom springande ner för trappan.
- Hazza! Skrek Louis och släppte greppet om mig. Dom möttes i en stor kram. Jag har aldrig sett några som är så tajta som dom två förut. Dom gör verkligen allt tillsammans och litar på varandra till 110%. Det är en underbar vänskap som vem som helst skulle dö för.
- Hellu! Sa Emma och hoppade ner för dom två sista trappstegen.
- Hej. Sa jag och log.
- Hur har ni haft det? Frågade hon och log stort. Jag gav henne en blick som sa att jag måste prata med henne.
- Killar vi går upp en stund. Sa Emma och tittade konstigt mot Harry och Louis som fortfarande stod och kramades. Hon himlade med ögonen och viftade med handen att jag skulle hänga med upp. Nu var Emma halvvägs uppe och jag var tätt efter. Vi gick in på Harrys rum och jag drog igen dörren efter mig. Vi satt oss på sängen och var knäppt tysta.
- Vad är det? Sa Emma försiktigt.
- Alltså.. Du vet när jag och Louis gick iväg från er? Sa jag försiktigt.
- Ja?... Sa Emma tyst.
- Louis liksom kysste mig oc….
- KYSSTE DIG?! OMG SERIÖST? MEN DET ÄR VÄL BRA? Skrek Emma och sträckte på sig. Man hörde hur killarna började att skratta nerifrån och strax efter hör man hur Harry utbrister ’’VÄNTA, VA, KYSSTE HENNE?!’’ förvånat. Vilket gjorde att vi också började att skratta.
- Men i alla fall, det var någon paparazzi som tog kort på oss och Louis vart väldigt upprörd över det. Sa jag nedstämt.
- Jag vet hur det är, men allt kommer lösa sig. Men du får vara beredd på att du kommer få mycket hat, men det kommer även finnas människor som kommer med snälla saker. Det är som värst i början. Sa Emma och tittade med en menande blick på mig.
- Jo, jag antog det. Svarade jag och nickade lite.
- Men vad du än gör, lämna inte Louis. Han skulle aldrig klara av att gå igenom det igen.
- Igen? Sa jag förvånat.
- Har han inte berättat? Frågade Emma och såg ännu mer förvånad ut.
- Berättat vad? Sa jag irriterat när det plötsligt ringde på dörren.
- Ehm.. Anna, vad gör du här? Hörde man Harry från nedervåningen.
- Vilket fall så lär du få veta det nu. Sa Emma och tittade oroligt mot dörren.
Annas perspektiv:
- Är Louis hemma? Sa jag med darr på rösten.
- Jag tror inte att han har lust att träffa dig just nu men jag kan kolla.. Sa Harry och försvann iväg.
- Louis det är någon som vill träffa dig. Hörde jag Harry från något rum längre bort. Jag kände hur hjärtat började slå snabbare och att jag började skaka. Vad skulle jag säga? Tänk om han inte ville träffa mig. Skulle jag bara förstöra saker ännu mer nu? Shit. Louis kom från ett rum till höger och stannade tvärt när han såg att det var jag som stod i dörröppningen.
- Anna. Sa han tyst.
- Louis, jag är ledsen. Sa jag och tittade ner i golvet.
- Jag vill inte ha med dig och göra längre, snälla kan du gå. Sa Louis ledset och tittade mot dörren. Jag kände hur ilskan spred sig, här hade jag suttit på ett plan från Sverige och hit bara för att få prata med honom men han bara bad mig att gå?
- Men Louis jag måste prata med dig. Sa jag seriöst.
- Jag vill inte prata med dig. Sa han irriterat och började vända sig om. Jag kände hur jag bara ville gråta och skrika.
- Men vafan skit i mig då, jag har fan suttit på ett flyg från Sverige bara för att få prata med dig och om jag hade tur…. Få tillbaka dig. Sa jag irriterat.
- Men förstår du inte? Jag har gått vidare , jag vill inte ha något med dig att göra! Skrek han och hans ögon vart blanka.
- Men det har inte jag. Sa jag och tårarna började rinna och jag gjorde inget för att förhindra det.
- Jag är ledsen men det är såhär det är nu. Sa han högt med darr i rösten.
- Jag kan lova att du inte ens älskade mig, det har knappt gått en vecka och du bryr dig inte ens! Utbrast jag och kände hur tårarna forsade.
- Du kan inte ens ana hur mycket jag faktiskt gjorde det. Sa han och en tår föll för hans kind. Plötsligt hörde jag hur någon sprang ner för trappan.
- Vad fan är det som händer? Utbrast Emma och tittade på Louis. Hon vände på sig och såg mig och stannade lika tvärt som Louis hade gjort.
- Anna, vad gör du här? Och vad håller ni på med? Sa hon irriterat. Jag bara tittade på henne, hon såg så sur ut och jag fick inte ut ett ord vilket inte gjorde saken bättre.
- Skit i det då. Sa hon och himlade med ögonen. Louis vände sig om och började gå.
- Louis! Jag är ledsen. Sa jag innan han hann gå.
- Bara gå härifrån, jag vill inte ha dig här. Sa han och tårarna rann ner för hans kinder.
- Louis vad händer? Sa en tjej som kom ner för trappan och jag kände igen henne väldigt väl.
- Inget. Sa han snabbt och vände huvudet mot mig.
- Nu får du allt förklara. Sa jag och kände hur tårarna var på väg igen.
- Anna? Sa tjejen och tittade på mig. Det var Viktoria. Hon hade gått i min och Emmas –Emmas förra, klass för ungefär ett halv år sedan.
- Vad gör du här? Sa jag på svenska och tittade skeptiskt på henne.
- Vad jag gör här? Umgås med min bästa vän och min pojkvän? Sa hon och tittade konstigt på Louis och sedan på mig.
- P-p-p-ojkvän? Sa jag förvirrat.
- Ja, pojkvän. Sa hon och tittade på Louis.
- Är du seriös? Utbrast jag. Hon nickade. Jag kände hur ilskan steg och jag vart ännu argare.
- Kan ni prata på engelska eller? Sa Louis irriterat.
- Hur fan kunde du? Sa jag till Louis och torkade bort en tår som rann ner för min kind.
- Anna, jag kan förklara. Sa han och hans ögon fylldes av sorg.
- Jag vill inte ens veta. Sa jag och slängde igen dörren och sprang iväg från lägenheten medans tårarna sprutade. Och såklart så skulle det regna. Hur kunde han gå vidare så snabbt? Och varför är han tillsammans med Viktoria, hur kunde han svika mig? Eller tekniskt sett så svek jag honom, men jag ville ju ha tillbaka honom. Jag kom ju för att säga förlåt.
Louis perspektiv:
- Nu har du allt något att förklara för mig. Sa Viktoria och tittade på mig med tårarna i ögonen.
- Vad ska jag berätta då? Sa jag och tittade ner i golvet.
- Vad gjorde Anna här, och varför gråter du? Sa hon och tittade på mig.
- Vi var tillsammans förut men hon lämnade mig. Sa jag tyst och kände hur tårarna trängde sig fram. Jag får inte förlora Viktoria också, jag älskade ju henne. Även om jag inte sagt det så gör jag det. Hon var mitt allt, jag skulle inte klara mig utan henne.
- Du gillar henne fortfarande. Sa hon och en tår rann ner för hennes kind. Jag fick inte ut några ord, jag bara stod där och stirrade ner i golvet.
- Fan ta dig Louis. Sa hon och tårarna började rinna ner för hennes kinder medans hon sprang ut och slängde igen dörren. Fan också.
- Nu har du satt dig i skiten. Sa Emma irriterat.
- Men vad vill du? Röt jag tillbaka.
- Du sårade min allra bästa vän! Vad tror du?! Sa hon argt.
- Tror du jag ville det eller? Sa jag och höjde rösten.
- Tydligen, annars skulle det inte vara såhär eller? Sa hon och tittade argt på mig.
- Men låt mig vara bara! Sa jag och började gå iväg.
- Fan vilken idiot du är. Sa hon argt.
- Jag älskar henne! Skrek jag och tittade på Emma medans tårarna rann.
- Varför sprang du inte efter henne då? Sa hon irriterat.
- För jag kunde inte. Sa jag och tårarna forsade.
- Vaddå kunde inte?! Sa hon och tittade allvarligt på mig.
- Jag kunde inte röra på mig, det var som att hela min värld sprang iväg när hon sprang, hon är min värld. Hon är mitt allt, jag klarar mig inte utan henne. Jag tittade åt andra hållet och torkade bort en av alla miljoner tårar.
___________________________________________________________________________________________
Ett längre kapitel! Hoppas ni vart nöjd, jag fastnade i mitten haha..
Alla andras perspektiv kommer mer i nästa kapitel. :)
Och tack för alla fina kommentarer! :Dx
Kommentarer
N
neeej du kan inte sluta där...dör av spänning!!
Elmira
MEEEEEEEEEEERAAAAAAAAAAAA D:
inte viktoria ................
SNÄLLA GÖR ETT TILL INLÄGG, DOM ÄR SÅ BRA!!!!! SERIÖST D:
Ellen :)<3
Give me more!!!!!!!!! Jag dör seriöst men Louis spring efter henne blir så frustrerad ;p haha vill ha mer NU!!! Ge mig min drog så snart som möjligt men när kommer Sofia och Zayn in igen :O
Elin
Sjuuuukt bra älskar drama ;D det är skrivet fett bra med louis o allt!
Felizia
Asså, jag gråter!? Vet inte varför :') Överkänslig.com
^^ Asbra skrivet!
Emilia
Meeeeeeeeeer du äger
Linda
Jag gråter.... :')
Meeeer !
Christine
Du skriver så sjukt bra!!
Trackback
