Kapitel 12
Tidigare:
Helt plötsligt kom Zayn in genom dörren, och han verkar ha sprungit för han andades häftigt.
- Ni måste komma! Utbrast han i dörr öppningen. Han såg ut att vara rädd.
- Vad har hänt? Sa Emma förvånat.
- Louis! Svarade han snabbt och vi hoppade snabbt ut ur sängen och började gå mot väntrummet.
___________________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv:
- Går det bra? Frågade Harry när vi halv sprang mot väntrummet för att se vad som hade hänt med Louis. Zayn sa att det inte var någonting jätte allvarligt men att vi borde komma ändå.
- Jarå. Sa jag fast huvudet bultade som aldrig förr. Att en sån smäll kunde få mig att tappa kontrollen helt. Jag kände hur jag vinglade till och plötsligt låg jag på marken.
- Oh shit, hur gick det?! Utbrast Harry samtidigt som han tvärstannade.
- Det gick bra. Sa jag och försökte mig på ett leende men mitt huvud gjorde så ont att jag knappt kunde gå rakt, så att springa var nog ingen bra idé. Harry tog min arm och la den över honom så att jag skulle få ett bättre stöd när vi saktade fortsatte att gå.
- Du vet att du är en usel lögnare. Sa han och tittade allvarligt på mig. Jag muttrade något om att allt var bra fast jag själv visste att det inte var så. Doktorn hade sagt att jag inte skulle anstränga mig så mycket i några dagar nu så att kroppen återhämtade sig.
Vi kom in i väntrummet och man såg hur förstörd Louis verkligen var, hans tårar rann och hela han såg ut som en stor enda röra.
- Vad har hänt? Sa Harry när vi kom fram till Louis.
- Hon……. Det var allt Louis fick fram innan hans tårar började forsa ner för hans kinder igen.
- Lämnade honom. Sa Niall kort.
- Anna? Sa jag förvånat. Louis nickade. Alltså hur kunde hon seriöst? Hon visste hur mycket han älskade henne men hon bara lämnade honom.
- Hon sa att hon inte skulle komma till London nästa vecka heller tydligen. Sa Liam ledset.
- Vaddå nästa vecka? Sa jag förvånat.
- Alltså du får bo hos Moa nu om du vill, hon skulle fixa en överraskning under nån vecka så det var därför du skulle bo hos oss. Sa Harry och jag förstod ingenting.
- Men vänta lite, skulle Anna komma hit nästa vecka? Frågade jag förvånat.
- Ja och hon skulle stannat och börjat i skolan med dig också. Sa Zayn och gav mig en menande blick.
- Så det var därför hon skrattade när vi sa hejdå? Sa jag och kände mig nästan arg, fast varför vet jag inte. Det var nog för att hon hade sårat Louis som hon hade gjort. Han mådde verkligen inte bra.
Nialls perspektiv:
Jag tyckte så synd om Louis, jag hade aldrig sett honom såhär förut. Han var alltid så glad och uppåt, man skulle aldrig tro att han faktiskt kunde vara ledsen. Det hör liksom inte till Louis att vara ledsen eller sur. Han måste verkligen gillat henne och sen att hon gjorde slut över telefonen samtidigt som vi är på andra sidan jorden gjorde inte saken bättre. Han hade övergått från glad till ledsen på mindre än bara några sekunder.
- Åh jag kan inte fatta att hon inte sa något, hon har varken ringt eller smsat sen igår! Sa Emma argt.
- Ta det lugnt, hon kanske bara har behövt tid att tänka. Sa Liam lugnande. Han var verkligen en av dom få människorna som lyckades få en lugn i såna har situationer.
- Hoppas det, hör hon inte av sig inom en dag så kommer jag ringa henne ändå.. Sa Emma irriterat.
- Alltså allt gråtande och tröstande har gjort mig hungrig, jag går och äter. Sa jag och Louis började skratta lite. Skönt att han vart lite gladare. Fast jag förstod inte vad det var som var så roligt att jag var hungrig?
Annas perspektiv:
Vad hade jag gjort, jag älskade honom över allt. Tror jag i alla fall eller så var det bara för att han var kändis och allt. Nej jag kan inte tänka så, jag sårade honom och han kommer aldrig, aldrig, aldrig förlåta mig. Varför är jag så korkad? Han ringde för att han saknade mig och för att Emma ligger på sjukhus. Vänta, shit Emma ligger på sjukhus. Fan, fan, fan. Vad hade hänt igentligen, Hon var inte döende va? Jag slog Louis nummer och väntade på att han skulle svara, gud vilken tid det tar.
- Hallå? Svarade en röst som inte var Louis.
- Ehm hej, det är Anna. Sa jag osäkert.
- Louis har inte lust att prata just nu. Nu hörde jag vem det var, det var Liam.
- Det spelar ingen roll vem jag pratar med! Sa jag stressat och kände hur det gick en rysning igenom hela kroppen.
- Mår Emma bra? Lever hon? Vad hände? Hur hände det? Vad gör hon nu? Är hon ledsen? Det kom tusen frågor ut på samma gång och allt gick i 120.
- Ta det lugnt hon mår bra, men det är värre med Louis.
- Hälsa Louis att jag är ledsen, och hälsa Emma att jag ringde. Sa jag ledset.
- Varför kommer du inte? Hörde jag plötsligt Emma säga i andra änden.
- Jag kan inte. Sa jag tyst.
- Varför inte? Så du tänker bara svika mig nu? Och Louis! Efter allt vi gått igenom så lämnar du mig bara? Louis sitter här och är helt förstörd men du verkar inte bry dig ett piss! Utbrast hon i luren. Vad hade jag gjort, hon hade rätt.
- Bara så du vet om du kommer hit som kommer jag inte ta imot dig. Sa hon och jag kände hur ögonen vart blanka och tårarna var på väg.
- Men… Var allt jag han säga innan hon la på. Jag slängde iväg mobilen och slängde mig i sängen. Allt hade blivit fel, jag menade inte att det skulle bli såhär. Men jag klarade inte trycket, hur skulle jag kunna flytta till London och lämna allt jag har här? Hur skulle jag klara att vara tillsammans med Lou om det skulle vara fotografer och skrikande fans som bara ville att jag skulle dö överallt?
Harrys perspektiv:
- Överreagerade du inte lite nu? Sa jag försiktigt till Emma när jag plötsligt såg att hon grät.
- Allt är fel. Sa hon och började springa iväg.
- Emma vänta! Skrek jag och sprang efter, men hon var redan borta. Jaha, vad skulle jag göra nu då? Jag måste ju följa efter, men jag såg inte vilken väg hon sprang. Jag såg bara att hon hade rusat ut genom dörrarna från sjukhuset. Jag sprang ut och tittade mig omkring, jag såg henne ingenstans så jag chansade och sprang åt höger. Jag sprang över vägen och rundade hörnet, jag stannade och tittade mig omkring, lite längre bort fanns en park som jag bestämde mig för att kolla om hon var där. Jag sprang dit och där satt hon, på en bänk under ett träd med ansiktet i händerna och benen uppdragna imot sig. Jag satt mig bredvid henne på bänken och la min hand på hennes knä.
- Emma, snälla vad är det som händer?
- Allt blir bara fel, jag skulle aldrig ha följt med er, jag skulle aldrig gått på konserten från första början. Då skulle kanske mamma fortfarande vara vid liv också! Hon skulle inte åkt iväg på den där jobb resan. Sa hon och tårarna började sakta rinna ner för hennes kinder igen. Jag drog henne tätt intill mig och kramade bara om henne.
- Allt kommer bli bra, sa jag och pussade henne på huvudet.
- Hur vet du det? Snyftade hon.
- För att jag vet det. Svarade jag och strök hennes hår med handen.
___________________________________________________________________________________________
Förlåt för ett lite kortare kapitel och förlåt för att det tog sån tid men jag är verkligen inte nöjd med det. Haha, men jag ska försöka hinna med ett kapitel imorgon även om jag har träning, annars får ni vänta så kommer det ett på onsdag.
Kommentarer jag mig glad'er :')
Helt plötsligt kom Zayn in genom dörren, och han verkar ha sprungit för han andades häftigt.
- Ni måste komma! Utbrast han i dörr öppningen. Han såg ut att vara rädd.
- Vad har hänt? Sa Emma förvånat.
- Louis! Svarade han snabbt och vi hoppade snabbt ut ur sängen och började gå mot väntrummet.
___________________________________________________________________________________________
Emmas perspektiv:
- Går det bra? Frågade Harry när vi halv sprang mot väntrummet för att se vad som hade hänt med Louis. Zayn sa att det inte var någonting jätte allvarligt men att vi borde komma ändå.
- Jarå. Sa jag fast huvudet bultade som aldrig förr. Att en sån smäll kunde få mig att tappa kontrollen helt. Jag kände hur jag vinglade till och plötsligt låg jag på marken.
- Oh shit, hur gick det?! Utbrast Harry samtidigt som han tvärstannade.
- Det gick bra. Sa jag och försökte mig på ett leende men mitt huvud gjorde så ont att jag knappt kunde gå rakt, så att springa var nog ingen bra idé. Harry tog min arm och la den över honom så att jag skulle få ett bättre stöd när vi saktade fortsatte att gå.
- Du vet att du är en usel lögnare. Sa han och tittade allvarligt på mig. Jag muttrade något om att allt var bra fast jag själv visste att det inte var så. Doktorn hade sagt att jag inte skulle anstränga mig så mycket i några dagar nu så att kroppen återhämtade sig.
Vi kom in i väntrummet och man såg hur förstörd Louis verkligen var, hans tårar rann och hela han såg ut som en stor enda röra.
- Vad har hänt? Sa Harry när vi kom fram till Louis.
- Hon……. Det var allt Louis fick fram innan hans tårar började forsa ner för hans kinder igen.
- Lämnade honom. Sa Niall kort.
- Anna? Sa jag förvånat. Louis nickade. Alltså hur kunde hon seriöst? Hon visste hur mycket han älskade henne men hon bara lämnade honom.
- Hon sa att hon inte skulle komma till London nästa vecka heller tydligen. Sa Liam ledset.
- Vaddå nästa vecka? Sa jag förvånat.
- Alltså du får bo hos Moa nu om du vill, hon skulle fixa en överraskning under nån vecka så det var därför du skulle bo hos oss. Sa Harry och jag förstod ingenting.
- Men vänta lite, skulle Anna komma hit nästa vecka? Frågade jag förvånat.
- Ja och hon skulle stannat och börjat i skolan med dig också. Sa Zayn och gav mig en menande blick.
- Så det var därför hon skrattade när vi sa hejdå? Sa jag och kände mig nästan arg, fast varför vet jag inte. Det var nog för att hon hade sårat Louis som hon hade gjort. Han mådde verkligen inte bra.
Nialls perspektiv:
Jag tyckte så synd om Louis, jag hade aldrig sett honom såhär förut. Han var alltid så glad och uppåt, man skulle aldrig tro att han faktiskt kunde vara ledsen. Det hör liksom inte till Louis att vara ledsen eller sur. Han måste verkligen gillat henne och sen att hon gjorde slut över telefonen samtidigt som vi är på andra sidan jorden gjorde inte saken bättre. Han hade övergått från glad till ledsen på mindre än bara några sekunder.
- Åh jag kan inte fatta att hon inte sa något, hon har varken ringt eller smsat sen igår! Sa Emma argt.
- Ta det lugnt, hon kanske bara har behövt tid att tänka. Sa Liam lugnande. Han var verkligen en av dom få människorna som lyckades få en lugn i såna har situationer.
- Hoppas det, hör hon inte av sig inom en dag så kommer jag ringa henne ändå.. Sa Emma irriterat.
- Alltså allt gråtande och tröstande har gjort mig hungrig, jag går och äter. Sa jag och Louis började skratta lite. Skönt att han vart lite gladare. Fast jag förstod inte vad det var som var så roligt att jag var hungrig?
Annas perspektiv:
Vad hade jag gjort, jag älskade honom över allt. Tror jag i alla fall eller så var det bara för att han var kändis och allt. Nej jag kan inte tänka så, jag sårade honom och han kommer aldrig, aldrig, aldrig förlåta mig. Varför är jag så korkad? Han ringde för att han saknade mig och för att Emma ligger på sjukhus. Vänta, shit Emma ligger på sjukhus. Fan, fan, fan. Vad hade hänt igentligen, Hon var inte döende va? Jag slog Louis nummer och väntade på att han skulle svara, gud vilken tid det tar.
- Hallå? Svarade en röst som inte var Louis.
- Ehm hej, det är Anna. Sa jag osäkert.
- Louis har inte lust att prata just nu. Nu hörde jag vem det var, det var Liam.
- Det spelar ingen roll vem jag pratar med! Sa jag stressat och kände hur det gick en rysning igenom hela kroppen.
- Mår Emma bra? Lever hon? Vad hände? Hur hände det? Vad gör hon nu? Är hon ledsen? Det kom tusen frågor ut på samma gång och allt gick i 120.
- Ta det lugnt hon mår bra, men det är värre med Louis.
- Hälsa Louis att jag är ledsen, och hälsa Emma att jag ringde. Sa jag ledset.
- Varför kommer du inte? Hörde jag plötsligt Emma säga i andra änden.
- Jag kan inte. Sa jag tyst.
- Varför inte? Så du tänker bara svika mig nu? Och Louis! Efter allt vi gått igenom så lämnar du mig bara? Louis sitter här och är helt förstörd men du verkar inte bry dig ett piss! Utbrast hon i luren. Vad hade jag gjort, hon hade rätt.
- Bara så du vet om du kommer hit som kommer jag inte ta imot dig. Sa hon och jag kände hur ögonen vart blanka och tårarna var på väg.
- Men… Var allt jag han säga innan hon la på. Jag slängde iväg mobilen och slängde mig i sängen. Allt hade blivit fel, jag menade inte att det skulle bli såhär. Men jag klarade inte trycket, hur skulle jag kunna flytta till London och lämna allt jag har här? Hur skulle jag klara att vara tillsammans med Lou om det skulle vara fotografer och skrikande fans som bara ville att jag skulle dö överallt?
Harrys perspektiv:
- Överreagerade du inte lite nu? Sa jag försiktigt till Emma när jag plötsligt såg att hon grät.
- Allt är fel. Sa hon och började springa iväg.
- Emma vänta! Skrek jag och sprang efter, men hon var redan borta. Jaha, vad skulle jag göra nu då? Jag måste ju följa efter, men jag såg inte vilken väg hon sprang. Jag såg bara att hon hade rusat ut genom dörrarna från sjukhuset. Jag sprang ut och tittade mig omkring, jag såg henne ingenstans så jag chansade och sprang åt höger. Jag sprang över vägen och rundade hörnet, jag stannade och tittade mig omkring, lite längre bort fanns en park som jag bestämde mig för att kolla om hon var där. Jag sprang dit och där satt hon, på en bänk under ett träd med ansiktet i händerna och benen uppdragna imot sig. Jag satt mig bredvid henne på bänken och la min hand på hennes knä.
- Emma, snälla vad är det som händer?
- Allt blir bara fel, jag skulle aldrig ha följt med er, jag skulle aldrig gått på konserten från första början. Då skulle kanske mamma fortfarande vara vid liv också! Hon skulle inte åkt iväg på den där jobb resan. Sa hon och tårarna började sakta rinna ner för hennes kinder igen. Jag drog henne tätt intill mig och kramade bara om henne.
- Allt kommer bli bra, sa jag och pussade henne på huvudet.
- Hur vet du det? Snyftade hon.
- För att jag vet det. Svarade jag och strök hennes hår med handen.
___________________________________________________________________________________________
Förlåt för ett lite kortare kapitel och förlåt för att det tog sån tid men jag är verkligen inte nöjd med det. Haha, men jag ska försöka hinna med ett kapitel imorgon även om jag har träning, annars får ni vänta så kommer det ett på onsdag.
Kommentarer jag mig glad'er :')
Kommentarer
amanda hamrin
underbart kapitel som alltid vännen! <3
Lovisa
shit vill veta vad som händeeeer :D sjukt bra kapitel så nöjd borde du vara! :)
Rebecka
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH, love it !
<3
Felizia
Underbart! ;D
ellen <3 :D
OMG :') Sitter och gråter :') Så fint asså!!! <3
Trackback