Kapitel 31
Tidigare:
- Snälla, ingenting som sårar mig. Sa jag tyst och tittade ner i marken.
- Alltså, jag tror... Ehm.. Började Harry.
- Tror vad? Sa jag tyst och tittade sedan upp på honom.
- Du ska veta att jag älskar dig vad som än händer, jag kommer alltid att älska dig. Alltid. Han tittade mig in ögonen men vek snabbt bort.
- Du tänker inte lämna mig va? Jag kände hur tårarna brände bakom ögon locken. Han öppnade munnen men det kom inga ord, han stängde den snabbt igen och vände bort huvudet.
____________________________________________________________________________
Emmas perspektiv:
- Nej, men jag vill bara att du ska veta att jag kommer älska dig vad som än händer. Jag lovar, sa Harry och torkade bort en tår som rann ner för min kind. Jag tittade in i hans ögon och vi lutade oss sakta framåt och möttes sedan i en perfekt kyss.
- Jag älskar dig, viskade jag. Våra läppar möttes igen och sedan drog han in mig i en varm kram.
- Varje gång jag kysser dig är det som om att jag blir kär på nytt, sa han och tittade ner i marken och sedan tittade han mig i ögonen. Jag kände hur jag vart generad och vände bort huvudet.
- Du är det bästa som har hänt mig, sa jag tyst. Han flätade ihop våra fingrar och vi gick sakta tillbaka in. Luften var sval, det luktade höst och löven hade börjat att skifta färg.
.
- Du sover med mig inatt va? Sa jag och tittade på Harry som satt på sin säng. Han nickade. Jag såg att det var något, det har varit någonting hela dagen men han har inte sagt något.
- Harry, vad är det? Sa jag och satte mig bredvid honom i sängen. Han satte sig mer i mitten av sängen och tittade ner och suckade.
- Alltså, det är ingenting.
- Seriöst, ut med språket jag ser att någonting är fel. Sa jag irriterat och tittade allvarligt på honom.
- Men.. Lovar du att du aldrig lämnar mig vad som än händer? Sa han osäkert.
- Vad är det seriöst? Sa jag ännu osäkrare, han kliade sig i huvudet och tittade sedan upp.
- Lova bara, sa han seriöst. Jag såg på honom att det var någonting han gömde, men jag orkade inte bråka om det.
- Lovar, sa jag och la mig ner på sängen. Jag kröp in under täcket och trog det tätt om mig.
- Är du sur? Sa Harry och la sig bakom mig.
- Litar du inte på mig? Sa jag och vände mig om.
- Såklart jag gör, sa han och tittade förvånat men ändå ledset på mig.
- Varför får jag inte vet vad det är då? Sa jag surt och satte mig upp.
- Men det är inget, sa han och tittade allvarligt på mig. Jag vet att det är något men han vägrade att berätta vad det var.
Harrys perpektiv:
Jag kunde inte säga som det var. Det skulle förstöra allt. Hon skulle hata mig, aldrig prata med mig mer. Hon skulle inte ens vilja se mig igen.
- Du är så dålig på att ljuga så det sjunger om det, sa hon surt och drog täcket över huvudet. Jag hatar att hon verkligen såg på mig när jag ljög, men jag kunde verkligen inte berätta. Jag vet inte hur jag skulle berätta, det skulle bara bli fel. Hon skulle inte förstå hur jag menade, jag vet inte ens hur jag själv menade. Jag förstår mig knappt på mig själv. Jag har aldrig riktigt kunna binda mig till någon på riktigt förut, jag har aldrig haft ett seriöst förhållande i hela mitt liv. Jag förstår inte vad jag har gett mig in på, jag kommer aldrig kunna berätta sanningen.
Jag la mig med en duns i sängen och tårarna brända bakom ögonlocken, jag viste vad jag skulle göra. Allt har bara blivit fel, det är en enda stor röra. Jag älskade Emma mer än någonting annat men...
___________________________________________________________________________________
jätte kort kapitel för att hålla er lite uppdaterad också, det var inte så att jag vart tvingad att skriva.. Nejdå.
Haha, tack för era fina kommenter! :')
Fast jag förstår inte hur statestiken kan gå upp men kommentarerna minskar, kom igen nu! :)
BY THE WAY... Gilla bloggens facebook sida HÄR för uppdateringar av kapitel, sneakpeaks m.m .. När jag når 30 likes så får ni ett JÄTTE långt kapitel, deal? :)
- Snälla, ingenting som sårar mig. Sa jag tyst och tittade ner i marken.
- Alltså, jag tror... Ehm.. Började Harry.
- Tror vad? Sa jag tyst och tittade sedan upp på honom.
- Du ska veta att jag älskar dig vad som än händer, jag kommer alltid att älska dig. Alltid. Han tittade mig in ögonen men vek snabbt bort.
- Du tänker inte lämna mig va? Jag kände hur tårarna brände bakom ögon locken. Han öppnade munnen men det kom inga ord, han stängde den snabbt igen och vände bort huvudet.
____________________________________________________________________________
Emmas perspektiv:
- Nej, men jag vill bara att du ska veta att jag kommer älska dig vad som än händer. Jag lovar, sa Harry och torkade bort en tår som rann ner för min kind. Jag tittade in i hans ögon och vi lutade oss sakta framåt och möttes sedan i en perfekt kyss.
- Jag älskar dig, viskade jag. Våra läppar möttes igen och sedan drog han in mig i en varm kram.
- Varje gång jag kysser dig är det som om att jag blir kär på nytt, sa han och tittade ner i marken och sedan tittade han mig i ögonen. Jag kände hur jag vart generad och vände bort huvudet.
- Du är det bästa som har hänt mig, sa jag tyst. Han flätade ihop våra fingrar och vi gick sakta tillbaka in. Luften var sval, det luktade höst och löven hade börjat att skifta färg.
.
- Du sover med mig inatt va? Sa jag och tittade på Harry som satt på sin säng. Han nickade. Jag såg att det var något, det har varit någonting hela dagen men han har inte sagt något.
- Harry, vad är det? Sa jag och satte mig bredvid honom i sängen. Han satte sig mer i mitten av sängen och tittade ner och suckade.
- Alltså, det är ingenting.
- Seriöst, ut med språket jag ser att någonting är fel. Sa jag irriterat och tittade allvarligt på honom.
- Men.. Lovar du att du aldrig lämnar mig vad som än händer? Sa han osäkert.
- Vad är det seriöst? Sa jag ännu osäkrare, han kliade sig i huvudet och tittade sedan upp.
- Lova bara, sa han seriöst. Jag såg på honom att det var någonting han gömde, men jag orkade inte bråka om det.
- Lovar, sa jag och la mig ner på sängen. Jag kröp in under täcket och trog det tätt om mig.
- Är du sur? Sa Harry och la sig bakom mig.
- Litar du inte på mig? Sa jag och vände mig om.
- Såklart jag gör, sa han och tittade förvånat men ändå ledset på mig.
- Varför får jag inte vet vad det är då? Sa jag surt och satte mig upp.
- Men det är inget, sa han och tittade allvarligt på mig. Jag vet att det är något men han vägrade att berätta vad det var.
Harrys perpektiv:
Jag kunde inte säga som det var. Det skulle förstöra allt. Hon skulle hata mig, aldrig prata med mig mer. Hon skulle inte ens vilja se mig igen.
- Du är så dålig på att ljuga så det sjunger om det, sa hon surt och drog täcket över huvudet. Jag hatar att hon verkligen såg på mig när jag ljög, men jag kunde verkligen inte berätta. Jag vet inte hur jag skulle berätta, det skulle bara bli fel. Hon skulle inte förstå hur jag menade, jag vet inte ens hur jag själv menade. Jag förstår mig knappt på mig själv. Jag har aldrig riktigt kunna binda mig till någon på riktigt förut, jag har aldrig haft ett seriöst förhållande i hela mitt liv. Jag förstår inte vad jag har gett mig in på, jag kommer aldrig kunna berätta sanningen.
Jag la mig med en duns i sängen och tårarna brända bakom ögonlocken, jag viste vad jag skulle göra. Allt har bara blivit fel, det är en enda stor röra. Jag älskade Emma mer än någonting annat men...
___________________________________________________________________________________
jätte kort kapitel för att hålla er lite uppdaterad också, det var inte så att jag vart tvingad att skriva.. Nejdå.
Haha, tack för era fina kommenter! :')
Fast jag förstår inte hur statestiken kan gå upp men kommentarerna minskar, kom igen nu! :)
BY THE WAY... Gilla bloggens facebook sida HÄR för uppdateringar av kapitel, sneakpeaks m.m .. När jag når 30 likes så får ni ett JÄTTE långt kapitel, deal? :)
Kommentarer
Rebecka
Åh, så himla bra är du!
Felizia
Haaaaaaaaaaarry!! :'(
Superbra!!:D
Amanda
Så bra du är! :D
Är lite orolig vad som kommer hända...
Veronica Malik
har suttit hela dagen och läst din novell, SJUKT BRA! fortsätt med det! älskar den!
Trackback
