Kapitel 26
Tidigare:
En kvinna med ljusblåa kläder och blont uppsatt hår kom gående imot oss och man kunde inte se om det skulle vara någonting bra eller dåligt hon hade att säga. Jag harklade mig och ställde mig och alla tittade genast upp på kvinnan som kom imot oss. Vi sträckte på oss och tittade oroligt på kvinnan.
- Jag har tyvärr dåliga nyheter, sa kvinnan och jag kände hur det högg till i hjärtat. Fan.
____________________________________________________________________________________________
Liams perspektiv:
Zayn hade inte vaknat än. Vi satt alla oroliga i soffan hemma hos Niall och väntade på att dom skulle ringa från sjukhuset med goda nyheter. Kvinnan hade bett oss att åka hem för att dom inte visste när Zayn skulle vakna. Vi hade protesterat och sagt att vi tänkte stanna men efter att vi hade suttit i väntrummet och bara väntat över natten så valde vi att åka hem fast Zayns föräldrar skulle stanna kvar och ringa om han vaknade. Det hade varit smockfullt med fans utanför sjukhuset som skrek och folk var som galna. Fansen frågade vad som hade hänt och vi hade fått stora problem med att åka därifrån. Vi hade varit tvungna att ringa Paul och be honom komma och hjälpa oss. Det hade varit paparazzisar överallt som knäppt kort och frågat oss en bunt av frågor. Tjejerna hade bländats av blixten och satt och gnällde över att dom inte såg någonting i bilen på vägen hem. Men jag förstår dom, det tog ett bra tag innan jag vande mig vid all uppmärksamhet och alla blixtar, frågor och alla kort som sedan hamnade ute på internet. Jag förstår inte hur alla fansen hittar oss hela tiden, hur kunde dom veta att vi var på sjukhuset? Det är sjukt.
Tänk om Zayn aldrig vaknar, tänk om han hamnar i koma? Tänk om han inte kommer ihåg någonting? Eller ännu värre.... Tänk om han dör. Jag hatade tankarna av att Zayn låg på sjukhuset och att vi inte var där.
Emmas perspektiv:
Jag satt i Harrys knä i soffan hos Niall och bara lutade mig imot honom medans han höll om mig. Jag hade ingenting att säga, även om jag hatade tystnad och pratar väldigt mycket i vanligafall så hade jag verkligen ingenting att säga just nu. Jag var slut på ord och jag kände för att bara gråta och skrika. Jag var så ledsen men på ett sätt arg också, varför vet jag inte. Harry trummade nervöst med sina fingrar mot min arm, '' Mår du bra älskling?'' sa jag och tittade på honom. Hans ögon var blanka och hela han skakade.
- Tänk om jag aldrig får träffa honom igen, sa han tyst och ansträngde sig för att inte börja gråta. Jag hade såklart tänkt på hur det skulle vara om jag inte fick träffa Zayn igen, han hade ju blivit en av mina bästa vänner. Men jag skulle aldrig kunna föreställa mig hur det skulle vara för dom andra killarna att förlora honom.
- Allt kommer ordna sig, sa jag och kramade om hans hand som han suttit och trummat med mot min arm. Jag drog båda hans armar runt mig och höll ihop dom i ett kors över min framsida. Jag vred huvudet bakåt för att kunna se honom i ansiktet, jag sträckte lite på mig och vi möttes i en snabb kyss.
- Allt kommer bli bra jag lovar, sa jag och la min ena arm om hans hals.
- Alltså kan ni försöka sitta och vara lite normala när vi andra är här? Snälla, sa Niall och tittade på oss. Jag försökte mig på ett leende men misslyckades, jag valde att bara nicka istället.
- Jag kommer snart, sa Harry och försvann sedan till Nialls rum. Jag hörde först hur han slängde igen dörren och sedan en duns i sängen.
Harrys perspektiv:
Jag var tvungen att ha lite tid för mig själv, jag var fortfarande i chock efter det som hade hänt. Jag slängde mig i Nialls säng och tittade upp i taket. Vad skulle jag ta mig till om jag aldrig fick träffa Zayn igen? Jag skulle inte klara mig utan honom, han var en av oss, en av mina bästa vänner. Jag kände hur tårarna ville tränga sig fram och jag gjorde inget för att stoppa dom, jag orkade inte vara stark längre.
- Harry? Sa Liam och knackade på dörren.
- Mm, mumlade jag och Liam öppnade dörren lite.
- Hur är det? Sa han och kom in och stängde igen dörren.
- Jag vet inte, sa jag och satte mig upp.
- Allt är så förvirrande. Fortsatte jag och Liam satte sig i andra enden av sängen.
- Jag förstår dig, jag är jätte orolig. Sa Liam och tittade ner i täcket.
- Jag vet inte vad jag känner, jag känner mig både ledsen, arg och någonting annat på samma gång. Sa jag och torkade bort tåren som rann ner för min kind.
- Varför tror du han gjorde det? Sa Liam och tittade upp på mig.
- Tänk om det inte var så att han gjorde det? Tänk om någon dränkte honom? Sa jag försiktigt.
- Och den personen gick och släckte i hela huset och sen låste dörren och gick hade du tänkt eller? Sa Liam och tittade allvarligt på mig. Han hade rätt, det måste ha varit Zayn som hade gjort sådär mot sig själv. Men varför? Och vart var Sofia? Jag är så förvirrad.
- Jag är rädd, sa jag och tittade ner i händerna. Precis då kom Louis in springande, '' Dom har ringt från sjukhuset!'' utbrast han.
- Så.. Är det bra eller dåligt? Sa Liam och tittade på Louis som inte visade något ansiktsuttryck alls.
________________________________________________________________________________
Liten kortare del idag, kommer nog en imorgon också, men det är inte säkert pga av att jag har träning. Men överrös mig i kommentarer så slänger jag nog in något ;)
Hur tror ni att allt har gått med Zayn nudå? Och kommer Sofia komma tillbaka när hon får höra vad som har hänt? Och kommer hon få höra vad som hänt?
UPDATE:
I helgen så kommer det inte komma något kapitel, kanske ett på söndag om ni har tur, men inget på fredag eller lördag PGA att jag har fotbollscup och det är mitt lag som håller i cupen så jag kommer vara tvungen att stanna kvar i mellan matcherna vilket gör att jag inte kommer kunna blogga någonting. Och det är lönlöst att försöka skriva på mobilen, den älskar inte riktigt mig lika mycket som jag älskar den haha.. Men jag tror ni överlever ändå! :)
En kvinna med ljusblåa kläder och blont uppsatt hår kom gående imot oss och man kunde inte se om det skulle vara någonting bra eller dåligt hon hade att säga. Jag harklade mig och ställde mig och alla tittade genast upp på kvinnan som kom imot oss. Vi sträckte på oss och tittade oroligt på kvinnan.
- Jag har tyvärr dåliga nyheter, sa kvinnan och jag kände hur det högg till i hjärtat. Fan.
____________________________________________________________________________________________
Liams perspektiv:
Zayn hade inte vaknat än. Vi satt alla oroliga i soffan hemma hos Niall och väntade på att dom skulle ringa från sjukhuset med goda nyheter. Kvinnan hade bett oss att åka hem för att dom inte visste när Zayn skulle vakna. Vi hade protesterat och sagt att vi tänkte stanna men efter att vi hade suttit i väntrummet och bara väntat över natten så valde vi att åka hem fast Zayns föräldrar skulle stanna kvar och ringa om han vaknade. Det hade varit smockfullt med fans utanför sjukhuset som skrek och folk var som galna. Fansen frågade vad som hade hänt och vi hade fått stora problem med att åka därifrån. Vi hade varit tvungna att ringa Paul och be honom komma och hjälpa oss. Det hade varit paparazzisar överallt som knäppt kort och frågat oss en bunt av frågor. Tjejerna hade bländats av blixten och satt och gnällde över att dom inte såg någonting i bilen på vägen hem. Men jag förstår dom, det tog ett bra tag innan jag vande mig vid all uppmärksamhet och alla blixtar, frågor och alla kort som sedan hamnade ute på internet. Jag förstår inte hur alla fansen hittar oss hela tiden, hur kunde dom veta att vi var på sjukhuset? Det är sjukt.
Tänk om Zayn aldrig vaknar, tänk om han hamnar i koma? Tänk om han inte kommer ihåg någonting? Eller ännu värre.... Tänk om han dör. Jag hatade tankarna av att Zayn låg på sjukhuset och att vi inte var där.
Emmas perspektiv:
Jag satt i Harrys knä i soffan hos Niall och bara lutade mig imot honom medans han höll om mig. Jag hade ingenting att säga, även om jag hatade tystnad och pratar väldigt mycket i vanligafall så hade jag verkligen ingenting att säga just nu. Jag var slut på ord och jag kände för att bara gråta och skrika. Jag var så ledsen men på ett sätt arg också, varför vet jag inte. Harry trummade nervöst med sina fingrar mot min arm, '' Mår du bra älskling?'' sa jag och tittade på honom. Hans ögon var blanka och hela han skakade.
- Tänk om jag aldrig får träffa honom igen, sa han tyst och ansträngde sig för att inte börja gråta. Jag hade såklart tänkt på hur det skulle vara om jag inte fick träffa Zayn igen, han hade ju blivit en av mina bästa vänner. Men jag skulle aldrig kunna föreställa mig hur det skulle vara för dom andra killarna att förlora honom.
- Allt kommer ordna sig, sa jag och kramade om hans hand som han suttit och trummat med mot min arm. Jag drog båda hans armar runt mig och höll ihop dom i ett kors över min framsida. Jag vred huvudet bakåt för att kunna se honom i ansiktet, jag sträckte lite på mig och vi möttes i en snabb kyss.
- Allt kommer bli bra jag lovar, sa jag och la min ena arm om hans hals.
- Alltså kan ni försöka sitta och vara lite normala när vi andra är här? Snälla, sa Niall och tittade på oss. Jag försökte mig på ett leende men misslyckades, jag valde att bara nicka istället.
- Jag kommer snart, sa Harry och försvann sedan till Nialls rum. Jag hörde först hur han slängde igen dörren och sedan en duns i sängen.
Harrys perspektiv:
Jag var tvungen att ha lite tid för mig själv, jag var fortfarande i chock efter det som hade hänt. Jag slängde mig i Nialls säng och tittade upp i taket. Vad skulle jag ta mig till om jag aldrig fick träffa Zayn igen? Jag skulle inte klara mig utan honom, han var en av oss, en av mina bästa vänner. Jag kände hur tårarna ville tränga sig fram och jag gjorde inget för att stoppa dom, jag orkade inte vara stark längre.
- Harry? Sa Liam och knackade på dörren.
- Mm, mumlade jag och Liam öppnade dörren lite.
- Hur är det? Sa han och kom in och stängde igen dörren.
- Jag vet inte, sa jag och satte mig upp.
- Allt är så förvirrande. Fortsatte jag och Liam satte sig i andra enden av sängen.
- Jag förstår dig, jag är jätte orolig. Sa Liam och tittade ner i täcket.
- Jag vet inte vad jag känner, jag känner mig både ledsen, arg och någonting annat på samma gång. Sa jag och torkade bort tåren som rann ner för min kind.
- Varför tror du han gjorde det? Sa Liam och tittade upp på mig.
- Tänk om det inte var så att han gjorde det? Tänk om någon dränkte honom? Sa jag försiktigt.
- Och den personen gick och släckte i hela huset och sen låste dörren och gick hade du tänkt eller? Sa Liam och tittade allvarligt på mig. Han hade rätt, det måste ha varit Zayn som hade gjort sådär mot sig själv. Men varför? Och vart var Sofia? Jag är så förvirrad.
- Jag är rädd, sa jag och tittade ner i händerna. Precis då kom Louis in springande, '' Dom har ringt från sjukhuset!'' utbrast han.
- Så.. Är det bra eller dåligt? Sa Liam och tittade på Louis som inte visade något ansiktsuttryck alls.
________________________________________________________________________________
Liten kortare del idag, kommer nog en imorgon också, men det är inte säkert pga av att jag har träning. Men överrös mig i kommentarer så slänger jag nog in något ;)
Hur tror ni att allt har gått med Zayn nudå? Och kommer Sofia komma tillbaka när hon får höra vad som har hänt? Och kommer hon få höra vad som hänt?
UPDATE:
I helgen så kommer det inte komma något kapitel, kanske ett på söndag om ni har tur, men inget på fredag eller lördag PGA att jag har fotbollscup och det är mitt lag som håller i cupen så jag kommer vara tvungen att stanna kvar i mellan matcherna vilket gör att jag inte kommer kunna blogga någonting. Och det är lönlöst att försöka skriva på mobilen, den älskar inte riktigt mig lika mycket som jag älskar den haha.. Men jag tror ni överlever ändå! :)
Kommentarer
Rebecka
Helt seriöst.
Jag lipar, jag lipar som en liten unge!
Stackars lilla Zayn!
Men ge mig mera nu, <3
Anonym
No inte igen! Snälla skriv imorgon! Jag MÅSTE veta vad soM händer med Zayn! Ofta Sofia lämnade honom :o
Felizia
Zaaayn...... ;( my baby..... SOFIA MÅSTE KOMMA TILLBAKA!!!!!
ellen <3 :D
KÄRLEK TILL DINA KRAFTER I ATT SKRIVA!! <3
Isabella
ohh hoppas Zayn blir bra <3
Kajsa <3
OMG, så spännande!
Lite här o var så kom de fram några tårar..
Zayn måste klara de! <3
Trackback
